Dottern kommer mot mig i hög hastighet i den branta vattenrutschkanan, hon blir rädd och försöker bromsa. Hon hamnar liggande på sidan med benen spretandes framåt. Vattnet är djupt, jag vet att jag måste ta emot henne. Inser inte risken. Tror att det ska gå. Då smäller hennes fot rakt in i mitt huvud med all hennes tyngd och hastighet bakom. Vi hamnar båda under vatten. Jag inser direkt att smällen var för hård. Värken i huvudet kommer på en gång. Någonstans förstår jag genast vad som hänt, men samtidigt vill jag inte inse. Hoppas och tänker att kanske ändå inte. Jag försöker prata med barnen och vara som vanligt för att inte skrämma dem, men efter några minuter inser jag att jag måste gå därifrån. Jag tar med mig dottern från poolområdet tillbaka till hotellrummet och ringer maken som är ute på motionsrunda.

Jag har drömt mardrömmar om det här. En ny hjärnskakning. Jag har t.o.m skrivit om det här på bloggen tidigare. Nu är det verklighet. Jag ligger på sängen och vilar. Hoppas på att alla symptom jag känner beror på stressen och ångesten av att jag "tror" att jag fått en ny hjärnskakning. För ångesten är stor. Så många känslor väller över mig i denna stund. Gråten kommer. Självförebråelsen är stor. Hur kunde jag vara så dum? I kroppen sitter minnena av allt jobbigt de senaste åren och det känns som att de alla släpps lös i samma stund. De irrar runt där inne och skapar panik. Jag som kommit så långt. Ska jag nu behöva gå igenom detta igen? Det går inte. Jag vägrar!

Maken kommer hem. Han noterar att jag tagit på mig en kofta i värmen och undrar om jag fryser. Det gör jag, säger jag. Det kan vara chocken av det som hänt som gör att du fryser, säger han. Det har han nog rätt i tänker jag. Det är inte precis kallt här. Han tröstar mig och säger att hur det än blir, om vi nu måste gå igenom allt en gång till, så kommer vi klara det. Det känns skönt att höra honom säga det. Jo någonstans vet jag ju det, vi klarar vad som helst. Visst kommer vi klara detta också.

Jag är tillbaka i huvudvärkens land. Mina ögon hänger inte med. De är långsamma när jag försöker se mig om i rummet. Synintrycken är återigen mycket påträngande och det känns som jag blir anfallen av omgivningen. Barnen har kommit tillbaka och tittar på tv i vardagsrummet. Jag måste skydda mig från ljudet. Öronproppar och peltor, mina bästa vänner, kommer väl till nytta. Den här smått overkliga känslan av att inte riktigt vara "här" är tillbaka. Den man kan känna när man har 40 graders feber och ska försöka gå upp och ta lite vatten. Det känns som att huvudet är i en bubbla, avskärmad från omvärlden. Allting är så välbekant. Alltför välbekant. Med mitt logiska tänkande förstår jag att jag fått en hjärnskakning till, även om resten av mig inte vill acceptera det ännu.

Maken tillkallar hotellets läkare som kommer och undersöker mig. Han vill helst att jag ska åka iväg till sjukhuset med detsamma, men jag känner mig för omtumlad och trött för det. Jag känner att det bästa vore att få sova här på hotellrummet. Han går med på det förutsatt att vi kollar min medvetenhet varannan timme under natten. Vi får ett telefonnummer att ringa om något händer.

Nästa dag går vi iväg och äter frukost. Det märks med all tydlighet att det här inte är något att leka med. Känslan i frukostsalen är ungefär samma som jag hade en gång på ica-butiken hemma efter min första hjärnskakning (vilket jag skrivit om i tidigare inlägg). Jag försöker skärma av omgivningen så mycket jag kan, har öronproppar och håller blicken i golvet när jag går. Jag äter min frukost och går sedan till läkarmottagningen på hotellet. Läkaren skickar efter en ambulans som genast kommer och hämtar mig.

Ambulansturen är väldigt påfrestande. Hjärnan känns lös inne i huvudet, precis som förra gången. I kurvor, inbromsningar och accelerationer känns det som hjärnan pressas mot skallbenets insida. Huvudvärken vrider runt hjärnan som en skurtrasa. Det gör så ont. Yrseln och illamåendet tilltar och snart vet jag inte hur länge till jag står ut. Jag signalerar till den snälla skelögda sköterskan som sitter mittemot. Jag kanske måste kräkas - vad gör jag? När vi tillslut stannar vid sjukhuset känner jag mig väldigt svag i benen. Samtidigt är jag väldigt yr. Jag kan inte hålla balansen och än mindre gå. De kommer med en rullstol och skjutsar mig in på sjukhuset. Vid receptionen får jag visa pass och försäkringspapper. Receptionisten ler och hälsar välkommen och jag får komma direkt in till läkaren.

Läkaren är en kvinna med mörkt långt hår och ett vänligt leende. Jag förklarar vad som hänt så gott jag kan. Hon lyssnar och låter mig tala till punkt. Skönt. Hon verkar förstå. Hon undersöker mig och kommer till samma slutsats som jag själv, en mild hjärnskakning. Hon förklarar att jag kommer bli inlagd för observation och att de kommer göra en CT-scan för att utesluta blödningar. Allt det här känner jag ju till och det känns tryggt och bra att de tar det säkra före det osäkra. Även om jag är ganska säker på att jag inte har någon blödning så vet man såklart aldrig. Jag skjutsas upp till ett sjukhusrum, där jag får en egen säng och även en söt mönstrad vit sjukhusklänning. Ni vet en sådan man ser på film, med knytning bak i nacken och öppen rygg. Ganska omgående kör de iväg mig till CT-scannern. Personalen förklarar bra hur allt ska gå till. Själv ler jag och tackar för omtanken, samtidigt som jag tänker tyst för mig själv "jag vet - detta är inte min första gång". Sköterskan sätter sedan dropp med bl.a alvedon och b-vitaminkomplex i samt ger mig tabletter mot yrseln och illamåendet.

Jaha. Så nu ligger jag här i sjukhussängen. Förvirrad. Tittar ut. Ser torr åkermark och en parkerking. En hund som skäller ihärdigt. Jag vet inte ens vilken stad jag befinner mig i. Sjukhusets wifi verkar inte fungera på mitt rum och mobilnätet är ruskigt dåligt. Det är en märklig känsla att vara mitt ute i ingenstans och inte ens ha den minsta aning om var ungefär jag är. Jag öppnar Google maps på mobilen och efter en stund får jag fram att jag är i Paralimni. Jag försöker få iväg ett meddelande till maken och barnen och lyckas tillslut få iväg ett sms. Skönt med kontakt. Efter en stund somnar jag och får en välbehövlig tupplur.

Dagen efter skriver en läkare ut mig och jag åker hem till hotellet. Det känns väldigt skönt att vara tillbaka med familjen. De följande dagarna kräver mina symptom att jag vilar mycket. Efter tre, fyra dagar känner jag att symptomen blir lite bättre för var dag som går. Jag pustar ut och glädjer mig åt att det redan känns bättre. Även om jag fortsatt måste ta det lugnt är det skönt att veta att det har vänt nu. Jag är på rätt väg och det verkar inte blir så illa som i mina mardrömmar ändå.

sjukhusrum

Allt det här skedde tidigare i somras. Vi var på en tvåveckors solsemester till Cypern i början av juni. Resan hade vi sett fram emot länge. Det här med att resa har varit helt uteslutet tidigare och själva faktumet att vi ens vågade boka en sådan här tripp blev som ett stort bevis på de förbättringar som skett senaste året. Den här semestern skulle bli en kick off. En nystart på ett nytt och bättre liv. Jag skulle ta de där sköna löpturerna längs stranden, simturerna i poolen och vara med på ett och annat ösigt träningspass på hotellets gym. Göra roliga utflykter. Låta barnen bada så mycket de bara orkade. Vi skulle vara tillsammans och ladda batterierna som familj. Få uppleva något fantastiskt härligt och roligt efter de jobbiga år som varit. Nu blev läget ett annat. Tre underbara dygn fick vi i alla fall och de resterande gjorde vi så bra vi kunde, utifrån de ändrade förutsättningarna.

Är det något vi är bra på nu, så är det ju hjärnskakningar. Alla bra copingstrategier har vi koll på redan. Det är ju en fördel, men jag hade verkligen sett fram emot två veckor utan att allt i familjen skulle behöva anpassas efter mig.

På uppsidan ligger ändå att jag fick uppleva lite mer riktig vardag på Cypern, inte bara det turistanpassade. Jag fick se ett sjukhus från insidan. Välordnat ställe var det. Roligt var att märka hur sjukhuspersonalen (särskilt de unga) skojade och flirtade med varandra, precis som hemma. Härlig stämning liksom. Jag blev lite förvånad över att nästan inga i personalen kunde prata engelska. Det verkade endast vara läkarna som gjorde det och inte ens de var särskilt duktiga. Undantaget var den den kvinnliga läkaren jag fick träffa i början. De andra manliga läkarna refererande till henne som "the lady doctor", så jag gissar att hon var den enda kvinnliga läkaren där. Som tur var kom en tolk, en norska bosatt på Cypern, och hjälpte till så att kommunikationen skulle bli bra. Jag fick också möjlighet att prova på den cypriotiska sjukhusmaten, vilken visade sig vara jättegod. Särskilt den fantastiska yoghurten som var ett givet tillbehör till alla maträtter. Det hela blev ett slags studiebesök i verkligheten utanför den idylliska hotellmiljön och det var ju en upplevelse det också.

comments powered by Disqus