För snart ett år sedan började jag med s.k stämningsstabiliserande medicin, av SSRI-typ. Även kallad "antidepressiva" eller "lyckopiller". Det här var i samma veva som det blev omstart med rehabiliteringen för min del. Jag hade nyligen avslutat mitt andra jobbförsök och var åter sjukskriven på heltid. Min nya läkare föreslog att jag skulle prova en av SSRI-varianterna som finns.

Antideppmedicin? Till mig? Jag slog bakut på en gång och tänkte NEJ tack - det behöver inte jag. Jag mådde psykiskt rätt bra tyckte jag. Jag menar, jag höll inte ens på att deppa ihop, trots att jag faktiskt hade en hyfsat jobbig situation. Det var nästan lite förolämpande att läkaren skulle föreslå en sådan sak till en så uppenbart glad och positiv prick som jag.

Han var dock ganska påstridig och förklarade att ny forskning visat att den här typen av mediciner förbättrat läkningsprocessen hos t.ex stroke-patienter och att personer med alla möjliga typer av hjärnskador nu förskrivs dessa läkemedel med goda resultat. Han tryckte särskilt på det faktum att medicinen förbättrade initiativförmågan, vilket han såg skulle hjälpa mig. Det tyckte jag lät heldumt. Jag hade ju för mycket initiativförmåga! Det var ju därför jag var så dålig på att ta det lugnt.

Ja, jag ville inte lyssna på honom, men jag gick ändå hem och tänkte på det där ett tag... Mådde jag bra, eller hur var det egentligen? Det var inte det att jag inte var "lycklig" eller inte kunde vara glad.

Desto mer jag tänkte på det insåg jag dock att min hjärna verkligen inte fungerade bra. Tankar snurrade på där inne i hjärnan och ville aldrig sluta. Jag ältade saker och hade svårt att skjuta problem framför mig. Det gick inte att tänka att "det där tar jag tag i på tisdag". Alla problem attackerade mig hela tiden, samtidigt. Det var väldigt stressande och påverkade min sömn, mitt humör, min hjärntrötthet och andra symptom.

Jag började så småningom också att inse vad det var läkaren menade med bättre initiativförmåga. Det var inte det att jag led brist på förmåga att ta initiativ. När jag väl var pigg tog jag många initiativ. Däremot hade jag, rent generellt, svårt att styra dem. När jag var pigg gjorde jag för mycket, men när jag var trött och som bäst behövde lite självkontroll, så fanns ingen sådan att ta till.

Jag fick samtidigt uppleva förändringen när en person nära mig, som nyligen fått diagnosen ADHD, började med sin ADHD-medicin. Att se förändringen hos denna person var häftigt, för på många sätt hade vi samma problem. Den där röran i hjärnan som gör det så svårt att se framtiden, att ta initiativ och att göra rätt saker. Det hade även denna person haft stora problem med.

När jag fick se allt positivt som medicinering innebar för personen ifråga så tvekade jag inte längre. Skulle den antidepressiva medicinen ge mig bara en liten del av den effekt som ADHD-medicinen hade gett den här personen, så skulle det helt klart vara värt att prova. När jag väl kommit fram till det så kontaktade jag läkaren på en gång och fick medicinen utskriven. Det har jag aldrig ångrat.

Dagen då jag tog mitt första piller hade jag inga större förväntningar. Det skulle ju ta några veckor innan nivån av medicinen hade byggts upp i kroppen. Jag blev därför förvånad när jag efter några timmar började känna mig yr, som av blodtrycksfall, och att jag hade ett påtagligt pirrande i kroppen. Det kändes lite läskigt, jag var inte beredd på det riktigt. Jag kände mig lite illamående också, men försökte lugna mig själv och inte bli uppjagad. Jag anade ju att det kanske berodde på medicinen, för jag hade läst någonstans att man kan reagera med ökad stress i början, som sedan går över.

Ännu några timmar senare, på eftermiddagen, kände jag mig alldeles hyper. Jag babblade en massa och mina tankar gick väldigt fort. Samtidigt kände jag mig glad och lättare till sinnet än vad jag gjort på länge. Trots att tankarna gick fort så var de ordnade och målinriktade på ett helt annat sätt än precis innan. Jag gick ut på en lång promenad med maken och gjorde sedan lite styrketräning och yoga. Det var skönt att röra på kroppen med allt tumult som pågick inombords.

Då kom jag på det! Jag har känt precis såhär förut. Närmare bestämt varje gång jag druckit kaffe under mina graviditeter. Illamående och yr, pirrig, hyper och tankar som rusar. Jag och min berömda känslighet för koffein... Som skjuter i höjden rejält när jag är gravid. Kanske är jag känslig även för andra substanser? Lättpåverkad, så att säga.

Den här nivån på aktivitet i hjärnan hade jag inte haft på väldigt lång tid. Om än det här hyperläget inte är optimalt i längden så var det ändå väldigt härligt att äntligen kunna tänka klara tankar en stund! Det som nyss kändes som stora problem kändes plötsligt inte lika tungt längre. Problemen snurrade inte runt i hjärnan på samma sätt. Jag kände det som att jag kunde höja blicken och se framåt med tilltro igen. Det kändes tryggt och skönt.

Jag gick omkring i ett lyckorus den dagen. Vad som nu berodde på substanser i medicinen och vad som var en placebo-spinnoff är svårt att säga. Kanske upplevelsen av normalitet i tankebanorna (orsakad av medicinen?) i sig var så underbar att känna, att jag på egen hand mångfaldigade alla positiva känslor som dök upp och att effekten därför blev så påtaglig?

Lite senare på kvällen satt jag och maken och pratade om en film vi precis sett. Ja, vi hade faktiskt barnvakt och en lugn kväll för oss själva - kors i taket! Det var dock märkbart svårt för oss att kommunicera. Han kunde inte hänga med i mina associationer och upplevde det som att jag glömde säga en massa saker. Själv tyckte jag att allt var glasklart och att han var jättetrög.

När jag dock iakttagit mig själv en stund så insåg jag att mina tankar körde ett Formel 1-race där inne i min hjärna. Förmodligen hade ingen lyckats hänga med i mina tankar. Tack och lov för sömntabletterna, annars hade jag väl aldrig lugnat ner mig och kommit till ro den kvällen.

Dag två kändes lugnare. Inget rus som dagen innan. Däremot tyckte jag mig vara snabb i huvudet även denna dag och att jag hade lättare för att ta initiativ. T.ex när dotterns fina kakfat gick sönder så gick jag direkt och hämtade limmet och lagade det, istället för att skjuta upp det till senare.

Dag tre var lite upp och ner. Kände mig trött och trög. När jag gick på promenad fick jag orosattacker. Jag gick och pratade högt för mig själv där i skogen för att vända tankarna. Jag intalade mig att jag faktiskt inte hade något att oroa mig för. Det var nog bara var en effekt av tabletterna och att det faktiskt ska kännas lite konstigt när man börjar med dem. Det fungerade bra. Väl hemma körde jag lite styrketräning och efter det kändes allt bättre. Energin var tillbaka, hyfsad klarhet i huvudet och orosattackerna höll sig borta.

Dagarna gick. Det kunde var lite uppåt och neråt ibland, men på sikt gick det bara uppåt. Jag kände att jag fick tillbaka min personlighet mer och mer. Hjärnan fungerade betydligt bättre. Jag kunde hantera problem ett och ett igen, istället för allting på en gång. Mitt liv förändrades faktiskt rejält. Det kändes smått religiöst. Hallelulja liksom!

Det verkade som att allt läkaren sagt stämde. Jag fick omvärdera allt jag tidigare trott om antidepressiva mediciner. Det var definitivt inget "lyckopiller". Det var bara en medicin som gjorde att jag återfick en del av den ordning och balans som jag så länge saknat i min hjärna. Medicinen möjliggjorde för mig att bygga upp bra rutiner i vardagen och att kunna hålla fast vid dem i en helt annan utsträckning, än tidigare när jag försökt. Med tiden ökades sakta dosen och efter ungefär ett halvår var jag uppe i full dos. Det enda jag ångrar nu är att jag kämpade emot så länge. Jag blev tillfrågad om att ta den här typen av medicin redan första gången jag var till rehabiliteringen, drygt en månad efter olyckan. Tänk om jag hade haft detta stöd för hjärnan redan då? Tänk vad många diken jag sluppit köra ned i. Det är dock ingen större mening med att tänka på det. Jag får bara vara glad att jag tillslut började.

Idag är medicinen en naturlig del av mitt liv. Jag märker inte av att jag äter den och jag märker inte heller om jag missar att ta tabletten en dag. De få biverkningar jag ibland kände av under första halvåret är inte längre kvar. Däremot har jag en hjärna som fungerar så otroligt mycket bättre. Jag har hört om andra personer som drabbats av besvärliga biverkningar och varit tvugna att prova många olika sorter innan de hittat rätt. För vissa andra fungerar ingenting. Jag har haft turen att den första medicin jag provade gav bra resultat, vilket jag är väldans glad över.

Tänka sig va? Den superpositiva överoptimisten på lyckopiller! Hur flippat kan det bli? Jag kan bara konstatera att - livet bjuder på många överraskningar!

comments powered by Disqus