Alla har vi våra svårigheter och kriser och det är nog bra att vi får ha dem. Jag tycker att kriserna lär mig att uppskatta livet mer och att bättre ta hand om dem och det som är mig kärt. Men på något sätt går ändå vardagen vidare efter de där kriserna, man lever på liksom. Kanske faller den där insikten man hade, om att aldrig ta något för givet, i glömska litegrann. Så kan det vara för mig i alla fall.

Jag brukar försöka ruska om mig själv lite då och då. Minnas kriserna och känna tacksamhet över det fina som händer. Kanske att jag just den dagen får njuta av min familj, vänner, naturen, givande teamwork på jobbet, ett skönt träningspass eller något annat kul. Genom att på så vis krama om livet lite extra i stunden, där och då, så känner jag att jag blir mer levande.

Den här sjukdomen och livskrisen har gjort och fortsätter göra ett kraftfullt avtryck i mitt inre, på ett sätt som ingen tidigare livskris gjort. Jag känner mig dock ganska övertygad om att mina nuvarande svårigheter kommer ge mitt framtida jag nya möjligheter. Kanske kommer jag att kunna se på tillvaron med en mer nyanserad blick och upptäcka rikedomar och glädjeämnen jag annars kanske inte hade lagt märke till. Kanske kommer livets rus vara ännu mer påtagligt än förut. För nu vet jag hur det är att leva med en skadad hjärna... och om jag nu tillslut blir frisk och får leva med en fullt fungerande hjärna igen så tror jag att jag aldrig kommer glömma att uppskatta det. Jag kommer minnas tiden med PCS och låta det ruska om mitt liv när jag behöver det. Kanske läsa den här bloggen, minnas och vara tacksam.

comments powered by Disqus