Drygt tre år har gått. Jag är förändrad. Jag känner mig försvagad som Stålmannen i närheten av kryptonit. Jag som varit van att klara det mesta ganska lätt måste nu kämpa hårt med de mest vardagliga rutin-saker. Det har tvingat mig att bli annorlunda. På gott och ont.

Hjärnskadan har förvandlat mig från extrovert till introvert, från supersocial till asocial, från omvärldsintresserad till självcentrerad, från härdig till överkänslig, från ihärdig till lättuttröttbar, från snabb till långsam, från vältränad till otränad, från aktiv till passiv. Listan kan göras väldigt lång men för att inte bli tjatig stannar jag här.

Jag saknar henne. Den där snabba, effektiva, handlingskraftiga tjejen. Hon som bestämde sig för något och sedan genomförde det. Resolut från start till slut. Hon med näst intill outtömlig källa till kraft, motivation och glatt humör. Hon som klarade allt. Ja, kanske glorifierar jag henne litegrand, men jag saknar henne så otroligt mycket. Livet med henne var härligt, fritt, fartfyllt och spännande. Även om även hon hade sina kamper, så var ändå allt möjligt på något sätt.

Det är märkligt att prata om sig själv i tredje person, men det är så jag upplever det. Mitt nuvarande jag och mitt gamla jag - vi är inte samma.

Jag har fått skapa mig ett nytt jag. En person som accepterar ett liv som till mångt och mycket går ut på att vila och sova, för att sedan kämpa till det yttersta för att få de mest triviala i vardagen att gå ihop. Det här nya jaget försöker förtvivlat spara ihop energi. Energi för att kunna arbeta mot återhämtning och tillfrisknande. Hur långsamt och tråkigt det än råkar vara, hur många saker jag än misslyckas med, hur tungt lasset som ska bäras än är, så måste jag fortsätta fram där inne i min lilla bubbla.

Utåt sett syns ingen skillnad, men inuti är det som en annan planet.

När jag måste hantera omvärlden låter jag hon den gamla ta över. Hennes beteendemönster kommer väl till pass då, för mitt nuvarande jag vet inte alls vad jag ska göra. Det går åt mycket energi att hålla uppe den där fasaden av funktion och efteråt blir jag trött. En timmes teaterföreställning med mitt gamla jag kan kosta en hel dags vila eller mer.

Ibland kommer hon tillbaka på riktigt, den där gamla. Hon hälsar på med en liten stund av klarhet och energi. Plötsligt öppnas världen igen. Handklovarna och fotkulan kopplas bort för en stund och jag känner mig lätt. Sedan försvinner hon igen, lika snabbt som hon kom. Jag sitter kvar här med alla hennes planer och idéer färska i minnet, men utan att kunna genomföra någon av dem. Jag får vackert vänta tills hon behagar dyka upp nästa gång. Vänta och längta.

Egentligen är hon inte borta. Hon sitter bara undangömd där inne i mig någonstans. Hon observerar, analyserar och förstår saker på ett nytt sätt. Hon lär sig viktiga saker som kan komma till användning den dag hon får komma ut i världen igen. Tills dess låter hon det nya jaget ta hand om allt, så gott det går.

Det hela är väldigt dubbelt. Jag hoppas så innerligt att få leva med mitt gamla jag igen. Jag vet att det inte är så värst sannolikt, men jag kan ändå inte sluta hoppas. Samtidigt måste jag acceptera mitt nya jag och försöka uppskatta de nya upplevelser, erfarenheter och förnimmelser jag bjuds på. Livet fortsätter och jag måste göra det bästa av det jag har i stunden.

Laleh sjunger - "det kommer aldrig bli som förr, det kommer bara bli bättre". Jag vrider upp volymen och sjunger med för full hals.

Någonstans i framtiden tänker jag att mitt gamla och nya jag kommer mötas och hitta en samexistens. En ny version av mig som hittar nya spännande vägar att gå och som kan hämta kunskap, kraft och inspiration i erfarenheterna från de tuffa åren som varit.

Det liksom bara måste bli så.

comments powered by Disqus