att-fara-och-flyga
Idag är vi ute och flyger, min hjärnskada och jag. Jag är på väg hem från Göteborg där jag varit på jobbets huvudkontor några dagar.

Det är väldigt upplyftande att få komma ut i världen litegrann. Det känner på såklart, men ändå härligt att jag kan hitta sätt att hantera det hela och faktiskt få uppleva något annat än det som finns hemmavid. Det mest påfrestande är själva flygresan, det är många människor jag måste förhålla mig till och många ljud, både bullret från planet och allt prat och stök överallt.

Jag försöker skydda mig själv från omvärlden, min strategi är att vara inbunden och avskärmad för att klara av det. I taxin till flyget sitter jag och blundar med öronproppar i öronen för att spara energi. Väl på flygplatsen är proceduren välbekant och jag går i min egen värld och gör det jag ska på rutin. Mitt gamla jag hade intresserat tittat sig omkring, iakttagit människor, delat ut glada leenden till alla som råkat titta tillbaka, kanske småpratat lite. Sådan lyx har jag inte råd med nu. Det kostar för mycket av min mentala energi. I kön till planet står jag och blundar så jag slipper synintryck, jag försöker koppla bort allt prat och alla skratt. Plötsligt har de framför mig gått fram några steg utan att jag märkt något. Jag står och blockerar de bakom som artigt nog varken säger något eller tränger sig fram.

På planet är det skönt att sitta vid ett fönster och om platsen bredvid min är tom är det ännu bättre. Skönt nog är det socialt helt ok att vara i sin egen värld och inte prata med sina medresenärer. Det är ingen som vet att jag brukar vara utåtriktad och social, så jag kan enkelt glida in i min introverta roll och bara stänga av så mycket som möjligt av omvärlden. Det luriga är när någon väl tilltalar mig och jag svarar genom att naturligt koppla på mitt vanliga socialiseringsjag... Där rämnar min introverta fasad. Jag har ju ingen rutin på att vara introvert och överrumplad sådär kan jag i ögonblicket inget annat än verka jätteglad och social... och landar ofrivilligt i småpratet trots allt. Fail! Det är trevligt, men ack så dumt att bränna slut batteriet på småprat!

Träffa kollegorna på jobbet har varit jätteroligt. Jag kunde i lugn och ro gå runt och hälsa och småprata lite. Det blir lite av en högtidsstund att komma på jobbet, när man som jag spenderat mesta delen av tiden hemmavid sedan 1,5 år tillbaka. Jag noterar några olika saker när jag är där. Att det är minst energikrävande att prata med en person åt gången. Att själva socialiserandet är mer krävande än att sitta ner med en arbetsuppgift. Att ett strukturerat arbetsmöte är lättare än en allmän gruppdiskussion vid lunch eller fika. Det är intressanta iakttagelser för mig, sådant jag kan använda för att göra smartare strategier framöver. Det märks så tydligt nu att en stor del av att jag orkar mer är att jag använder bättre och bättre coping-strategier. Givetvis finns det en stor begränsning i vad jag klarar av, men att kunna styra mitt liv med strategier och viljekraft i en viss utsträckning känns befriande. Flyga omkring som ett löv för vinden är inte riktigt min grej, jag vill ha ett roder så jag kan styra själv.

En annan sak som blev tydligt är hur den förbättrade arbetsmiljön på huvudkontoret underlättar för mig. Kontoret utökades förra året och från att ha varit ett ganska trångt och stökigt kontorslandskap med många ljud är det är nu en lugn och skön arbetsmiljö där. En bra miljö omkring mig är avgörande för att hålla symptomen i schack. Jag gissar att även för mina "friska" kollegor så minskar själva grundstressnivån betydligt med en lugnare arbetsmiljö. Koncentrationsförmågan förbättras kanske även för dem, även om de inte märker det på samma sätt som jag.

Inför en sådan här resa är det viktigt att spara ihop ett lager extra skedar och att ha möjlighet att låna lite skedar från tiden efter. Den som inte förstår vad jag menar nu kan läsa mitt tidigare inlägg om skedarna.

Det ska det bli så skönt att komma hem, sova ordentligt i min egen säng, slippa alla stads-ljud och pusta ut efter denna utflykt. Jag håller tummarna för att alla i familjen håller sig friska nu, så jag inte behöver ta ut mig utan kan komma i balans snart igen. Borta bra men hemma bäst, som det heter.

comments powered by Disqus