Varje gång när jag sitter i väntrummet på Rehabcentrum och studerar människor så blir det tydligt hur olika personer blir bemötta beroende på om deras sjukdom syns eller inte.

En gång kom en kille fram och pratade med mig när jag satt där. Jag kände igen honom från min ungdomstid. Han var en person som ofta var ute på stan då. Först när man ser honom tror man att han är väldigt full. Han kan inte gå rakt och han sluddrar när han pratar. Jag minns att mitt 16-åriga jag tyckte att han var lite läskig. Fast senare fick jag höra att han varit med i en olycka och det var därför han var som han var. Jag vet att efter det hälsade jag alltid tillbaka när han sa hej och jag vågade prata en stund med honom när det passade. Han var väldigt social och tog kontakt med alla, men många blev nog rädda och många gjorde kanske narr av honom.

Nu 18 år senare sitter vi i samma väntrum. Vi berättar våra historier för varandra. Jag får veta exakt hur brutal hans olycka var. Att han låg nedsövd i ett halvår. Hur jobbigt han tycker att det är att talet inte fungerar. Hur ena kroppshalvan hänger och inte går att styra, inte ens efter alla dessa år. Han ser längtansfullt på guldringarna på min vänstra hand och frågar om jag har familj. En man och tre barn, svarar jag. Du har en bra man du, säger han, och berättar om hur hans flickvän lämnade honom efter olyckan. Hon orkade inte. Jag förstår hur han fortfarande saknar henne och hur mycket han längtar efter att ha någon vid sin sida. Han berättar att det är svårt för honom att hitta någon när han är som han är. Han förstår så väl varför, men det blir inte mindre jobbigt för det.

Det är svårt att höra vad han säger, mitt gamla jag hade nog hummat med och hoppats på att till slut kunna gissa vad det var han ville få fram. Det känns ju lite pinsamt att fråga "vad sa du" hur många gånger som helst. Mitt nya jag fattar dock hur viktigt det är för honom att bli förstådd och att det inte spelar någon roll hur många gånger jag frågar. Han är väl medveten om hur otydliga hans ord kan vara. Mitt frågande betyder bara att jag på riktigt är intresserad av att höra vad han har att säga.

Jag berättar om mitt dåliga minne, hur långtidsminnen kan vara väldigt långt borta eller inte komma fram alls. Han berättar att han minns allt. Vi berättar om våra symptom och det blir tydligt hur olika de är. Vi har skadat oss på olika sätt och i olika grad, men vi förstår det som ingen annan förstår. På det genomgripande sätt en hjärnskada förändrar allt. Hur det är att vara fången i sin egen kropp. När han berättar kan jag relatera och förstå på ett sätt som jag aldrig kunnat göra innan min olycka. Jag märker också att han förstår mig. Det känns liksom skönt att prata med någon som jag vet förstår. På riktigt, i verkligheten. Jag hoppas att han också tyckte det.

Jag har funderat mycket sedan vårt möte. Hur det på ett sätt kan vara befriande att ha en hjärnskada som syns, för ingen förväntar sig normalitet då. Folk tar automatiskt hänsyn och anpassar sig, att personen har särskilda behov blir liksom väldigt uppenbart. Samtidigt tänker jag på hur jobbigt det måste vara att alltid behöva visa sin sjukdom för omvärlden och ständigt möta dömanden och missförstånd.

Jag kan gömma mig bakom mitt normala yttre, vilket är skönt. Skönt att slippa de medlidsamma blickarna som jag ser att han får. För mig är det istället jobbigt att alltid behöva berätta och förklara. Och även om jag gör det, är det väldigt få som förstår vad det är min skada innebär. Jag verkar ju hur frisk som helst och det där jag berättar är svårt att relatera till.

Det blir så tydligt för mig att den här killen är samma person han alltid har varit. Innanför hans fyllgubbe-uppsyn finns en helt vanlig människa. Han har sitt jag kvar där inne, trots att det kan vara svårt för andra att se. Jag känner en slags sorg inför det faktum att det nog är väldigt få som förstår det. Jag hör hur receptionisten tilltalar honom med en väldigt mild och snäll röst, ni vet, den man tilltalar ett barn med. Precis som om han behövde bli lugnad på något sätt. Det behöver han inte, han är bara hjärnskadad, han pratar sådär bara... Och visst fattar jag att receptionisten bara reagerar som vi alla lätt gör, när någon är lite "läskig" och annorlunda. Men det måste vara extremt jobbigt att hela tiden bli behandlad som ett barn, fast man är vuxen. Jag är tacksam för att jag åtminstone inte behöver hantera det. Fast jag gissar att han för länge sedan vant sig. Anpassning är ju människans starka sida.

Ja, min sjukdom tar mycket, men den ger också mycket - möten, funderingar och insikter. Den gör mig klokare. Många frågar hur jag orkar, hur jag står ut? Men mitt liv blir på ett sätt rikare av alla jobbiga erfarenheter. Den vetskapen hindrar mig från att bli galen och den ger mig styrka att fortsätta framåt. Varje dag.

comments powered by Disqus