Det finns fortfarande ingen konsensus kring varför vissa personer utvecklar PCS efter en hjärnskakning medan andra inte gör det.

Jag minns när jag började läsa på om PCS efter olyckan för snart sex år sedan. Vissa källor hävdade att orsaken var psykologiska faktorer medan andra var inne på att det berodde på strukturella förändringar i hjärnan.

Riskfaktorerna för att drabbas var bl.a ålder, medicinska eller psykiatriska diagnoser samt att vara kvinna.

Kvinna är jag ju, men i övrigt drabbades man tydligen av PCS om man redan var sjuk på något sätt och det tyckte inte jag att jag var.

Jag tänkte att orsakerna till PCS måste vara strukturella förändringar i hjärnan, eftersom jag verkligen inte hade några psykologiska problem som kunde ställa till det.

Nu idag sitter jag här och ler åt min självignorans. Jag vet att jag inte hade kunnat veta, men ändå. Det är så komiskt på något sätt.

Jag har börjat gå i terapi sedan några månader tillbaka och har insett att jag visst har en hel del bakomliggande problem av psykologisk karaktär. Sånt som går långt tillbaka i tiden. Det kokar ner till en slags stress som ständigt ligger i bakgrunden och som jag tror varit en katalysator för mina hjärnskadesymtom.

De där riskfaktorerna stämmer in rätt bra på mig trots allt och genast blir mitt långdragna sjukdomsförlopp betydligt mindre mystiskt. Allt är som det ska i världen igen och det känns skönt.

Samtidigt som jag insett betydelsen av mina egna psykologiska stressfaktorer har forskningen gått framåt vad gäller mätbara fysiska förändringar efter en hjärnskakning. Bl. a kan man nu med blodprov mäta halter av ett visst protein som finns i hjärnans axoner och som frisätts till blodet när huvudet utsätts för slag och dylikt. Jag hoppas det kan bli ett bra diagnosverktyg i framtiden.

Allt eftersom vetenskapen går framåt på det här området tror jag det kommer visa sig vara en kombination av olika faktorer, både fysiska och psykiska, som tillsammans på olika sätt hindrar den normala återhämtningen efter en hjärnskakning.

Jag har tidigare jobbat mycket med att förstå det neurologiska aspekterna och med att implementera praktiska rutiner som hjälp i vardagen. Nu ska jag fokusera på mitt känsloliv och på djupet bearbeta det jobbiga som finns inom mig. Samtidigt ska jag arbeta med att minska påverkan av de (numera kontraproduktiva) försvarsmekanismer och copingstrategier som jag lagt mig till med, det som psykoterapeuten kallar ”dysfunktionella scheman”.

Jag märker att det redan börjat gro ett lugn i min kropp, ett lugn som inte funnits där förut. Det känns betryggande och nymodigt på samma gång. Ännu en resa tar sin början och det blir spännande att se var jag hamnar.

comments powered by Disqus