Inatt drömde jag att jag slog huvudet igen. Jag vaknade upp till den där grå dimman av huvudvärk där ingen morgondag och ingen gårdag finns. Där bara nuet finns och det gör ont. Där livet bara är en enda lång oviss väntan. Där tröttheten är förlamande. Där tankarna inte fungerar. Där känslorna är bortträngda. Där allt är flyktigt, allt är annorlunda och allt jag gör bara ger mig ännu mera ont.

Jag vaknade upp idag så oändligt tacksam över att det bara var en dröm. Jag mår så mycket bättre nu. Jag kan tänka. Jag kan minnas. Jag har inte ständig smärta. Livet är så fantastiskt i jämförelse och jag är så glad att jag kommit så här långt.

Fortfarande är det en bra bit kvar, men det blir så mycket lättare att kämpa när jag kan få uppleva roliga saker ibland, när jag har saker att se fram emot och när jag kan, åtminstone på en grundnivå, fungera som människa. Det är fint att i någon utsträckning kunna finnas där för andra igen. Kunna vara mamma, maka, dotter, syster och vän. Saker händer, livet går framåt igen och det är så härligt!

comments powered by Disqus