Sedan jag nämnde ADHD-medicinen Concerta i inläggen Jag lever! och Jag klarar mig själv nu! har många hört av sig och velat veta mera.

Det har tagit lite tid, men nu äntligen är inlägget färdigt. Jag har delat upp det i tre delar med tanken att det ska vara lättare att ta pauser i läsandet.

Dags att testa något nytt?

Det var under andra halvan av år 2016 som tongångarna hos mitt rehab-team började bli ganska uppgivna. Tre år hade gått sedan olyckan och min återhämtning hade stagnerat sedan ett bra tag tillbaka.

Jag hade själv inte reflekterat så mycket över mitt stillastående mående. Jag var så fokuserad på att komma framåt att jag inte märkte att jag faktiskt inte kom någon vart. När jag väl förstod hur det var fatt insåg jag att det var dags att byta strategi.

Tidigare det året hade en vän skickat en länk till videoklippet När hjärnan inte orkar” med forskarna Birgitta Johansson och Lars Rönnbäck från Göteborgs Universitet och Sahlgrenska Sjukhuset. De berättade om mental trötthet (hjärntrötthet) och den forskning de bedrivit på ämnet.

I videon nämns bl.a ADHD-medicinen Concerta, med det aktiva ämnet metylfenidat, som visat sig hjälpa en stor andel av deltagarna i studierna.

Jag blev nyfiken och läste på så mycket jag kunde om den forskning som var gjord. Med tanke på de likheter jag tidigare noterat mellan hur min hjärna fungerar numera och hur personer med ADHD beskriver att deras hjärnor fungerar, så var min känsla att detta var något värt att prova.

Jag tog med mig idén till mitt nästa möte med rehabteamet. Concerta var dock fortfarande en ovanlig medicin inom hjärnskaderehabilitering då. Läkaren föreslog istället att jag skulle prova en annan medicin med liknande, men svagare, effekt. Modiodal hette medicinen, vilken är framtagen för att hjälpa mot sömnighet, som vid t.ex Narkolepsi.

Enligt bipacksedeln kunde dock Modiodal påverka effekten av hormonella preventivmedel. Jag hade precis satt in ny spiral och var inte alls sugen på att riskera att bli gravid, så då fick de bli Concerta till sist ändå.

Så… efter läkarundersökning och godkänt EKG fick jag börja prova Concerta, i slutet av november 2016. Jag började med 18 mg, vilket är den lägsta dosen.

Skillnaden var väldigt subtil till en början. Jag kände av ett litet pirr i kroppen de första dagarna, men det gick snabbt över. Jag kände mig som vanligt, men märkte att de dagliga sysslorna inte var riktigt lika uttröttande längre. Hjärndimman lättade på ett ganska omärkligt sätt och jag fungerade bättre under större delen av dagen.

Försäkringskassan satte käppar i hjulet

Efter två veckors medicinering åkte jag på försäkringsmedicinsk utredning i Sundsvall. Både resan och själva utredningen var extremt krävande och jag var helt slutkörd efteråt. Det var plågsamt och jobbigt och hur det skulle ha varit utan stödet av medicinen vill jag helst inte tänka på. Jag hade nog brutit ihop i någon slags akut utmattning under utredningen, svimmat av eller något, vilket kanske hade varit bra nu så här i efterhand. Då kanske mina besvär framkommit tydligare.

Efter den kämpiga utredningen i mitten av december dröjde det ungefär en månad innan jag började känna mig bättre igen. När jag kände mig mer stabil provade vi att höja dosen Concerta till 36 mg. Det kändes skönt och nu märktes det verkligen att medicinen fungerade.

Jag kunde hålla en tankebana i huvudet, från start till slut. Jag kunde genomföra saker hemma på ett helt annat sätt än förut. Det var en otroligt härlig känsla.

Hjärnan fungerade så otroligt mycket bättre och jag började planera för arbetsträning och såg framför mig hur jag nog skulle kunna börja jobba på riktigt snart. Jag hörde t.o.m av mig till en f.d arbetsgivare som lovade mig både arbetsträning och jobb när jag hade möjlighet att komma tillbaka.

Jag minns hoppet och framtidstron som jag hade några dagar… det var en skön tid.

Sedan kom beslutet från Försäkringskassan. Pang. Allt blev kaos.

Istället för att fokusera på mitt tillfrisknande fick jag starta upp en kamp för mina rättigheter. Det blev också en kamp för sunt förnuft, logik och andra individers rättigheter. Allt var verkligen så bakvänt och jag fick se hur samhällets system satte krokben för de medborgare som det faktiskt skulle hjälpa. Bilden av ett stort slöseri med både människoliv och skattemedel blev så tydlig. Jag kände mig golvad.

Till del 2

comments powered by Disqus