Ny inspiration

Jag hade gett upp, men en insändare som blev viral fick mig att ta nya tag. Jag var helt klart inte ensam i detta.

Orättvisor och felbehandling har jag haft svårt för ända sedan jag var barn och jag kände hur hela mitt inre fylldes av rättfärdighet. Det var en stark vilja blandat med någon slags moralisk skyldighet, att faktiskt stå upp för både mina och andras rättigheter.

Jag är van att skriva, jag har prestationshöjande medicin till mitt förfogande, jag har erfarenhet av juridik, lagtexter och regelverk, jag är bra på att analysera, dra slutsatser och hitta vägar fram. Det finns dessutom de som har det mycket värre än jag och ändå inte får rätt mot Försäkringskassan.

Om inte jag kan stå upp för mig, vem ska då kunna stå upp för sig? Lite så tänkte jag. Och där och då bestämde jag mig för att dra detta vidare och överklaga så långt det bara är möjligt.

Jag skickade ett meddelande till ÖP (Östersundsposten) med länk till bloggen, i hopp om att någon skulle vilja lyfta den situation jag var i. Jag blev snart kontaktad och det blev två reportage om mig och min kamp. Ett tag senare hörde Året Runt av sig och det resulterade också i ett reportage.

Från dessa publiceringar fick jag många reaktioner. De kom via sociala medier, e-post, brev, telefon och även personliga möten ibland. Det blev som en ”kärleksbombning” och det gav mig stor tröst att andra kände sig hjälpta av min historia.

Nere på marken igen

Den lilla hjärnkapacitet jag hade använde jag till att försöka formulera mitt försvar. Allt annat prioriterades bort och förföll runt omkring mig. Så även min hälsa. Jag såg allt detta tydligt. Visste precis hur det skulle bli. Jag har fått stora bakslag förut, så det var ingen nyhet.

Jag kunde inte se att jag hade något val och jag gjorde så gott jag kunde. I inlägget Nere på marken går det läsa om hur det blev.

När jag i april 2017 lämnade in min överklagan var jag helt slutkörd. Jag visste att det skulle ta lång tid att komma tillbaka. När jag dessutom fick en andra hjärnskakning i juni var det lagom kul, milt uttryckt.

Hela våren och sommaren låg jag i mental dvala. Det kändes som om sommaren 2014 återupprepade sig. Ligga på sängen i sovrummet. Vila. Äta glass. Sova. Kolla på Vänner. Fly från verkligheten och avskärma mig från omvärlden. Jag var tillbaka i fängelset igen. Fy fan säger jag bara. Jag vill aldrig mer uppleva det!

Jag var så extremt trött, men kände ändå att medicinen hjälpte mig litegrann. Trots den förlamande utmattningen var mina tankar mer strukturerade och minnet fungerade bättre. Jag kunde få en stunds klarhet då och då, vilket förut hade varit omöjligt.

Till min förvåning började jag redan i augusti känna en uppgång i min mentala ork. Det var betydligt snabbare än vid tidigare bakslag av motsvarande kaliber. Denna stabilitet ledde till en planerad dos-ökning av Concerta igen i början av september.

Kalaset

Redan under det första året efter olyckan minns jag att jag låg och planerade mitt 40-årskalas. Jag såg fram emot det så mycket och det gav mig något slags mål att kämpa mot. Tanken på att få samla alla jag tycker om under samma tak och liksom kompensera för det sociala vakuum som hjärnskadan skapat, gjorde det lättare att acceptera att jag kanske skulle behöva förlora rätt många år.

Jag ställde alltså in mig på att vara 40 år redan när jag var 37. När födelsedagen väl var i antågande hade jag ingen 40-årskris att ta tag i, jag hade för länge sedan förlikat mig med allt det där . Jag hade ju tvärtom sett fram emot 40-årsdagen eftersom jag räknat med att vara frisk och ha livet tillbaka då.

Nu var det ju inte så att jag var frisk. Faktiskt inte ens i närheten. Däremot hade jag redan märkt att det fanns fungerande medicin och därmed ett verkligt hopp om framtiden. Teoretiskt sätt hade jag nog varit på god väg mot ett liv, om inte Försäkringskassans kontraproduktiva beslut tvingat mig in i ett bakslag som kostade mig ett extra år av mitt liv.

Hur om helst så kände jag starkt att jag verkligen behövde få ha den där festen. Temat skulle vara vitt. Det skulle vara hopp och glädje, musik och dans! Jag skulle få leva ut den jag egentligen är, tillsammans med de människor jag tycker om, älskar och uppskattar. Bara tanken på att få vara mig själv, om än bara för en dag, gjorde mig väldigt glad.

Det är väl typiskt mig att tillskriva en fest så mycket värde, men jag har hela mitt liv älskat att ordna fester och det bara är något värdefullt i det för mig. Kanske är det att få se alla umgås och ha roligt? Att få känna allas glädje och kärlek samlad på ett och samma ställe? Ja, något mäktigt och underbart i den där samhörigheten är det i alla fall.

För första gången på länge satsade jag nu energi och kraft på något roligt och positivt. Det var så härligt att få planera, fundera, göra inköp, fixa och dona.

Tack vara all den hjälp jag fick från familj, släkt och vänner så blev det också en fest tillslut och det blev precis så härligt som jag drömt om. Faktiskt t.o.m ännu bättre tror jag. Jag njöt så otroligt mycket och kände mig som 20 år igen, kanske t.o.m 16 ;)

Veckan efter kalaset var jag helt utslagen. Såklart. Överraskad kände jag redan under andra veckan att det började röra sig framåt med de mentala funktionerna. Tredje veckan kände jag mig tillbaka på samma nivå som innan festen och det var lika förvånande som det var fantastiskt.

Till del 3

comments powered by Disqus