Concerta, både risker och möjligheter...

Den positiva trend jag hade under augusti gjorde att jag ”vågade” höja dosen av Concerta till 54 mg. Det bidrog nog mycket till att jag klarade av 40-årsfirandet så bra som jag gjorde och att återhämtningen efteråt gick så snabbt.

Det märks i både stort och smått att återhämtningstiden från olika stadier av utmattning har kortats sedan jag började med Concerta. Mitt inre batteri laddar snabbare och håller längre.

En risk med centralstimulerande mediciner som Concerta är att man kan känna sig piggare än vad man egentligen är. Tack vare mina vänner med ADHD så var jag väl medveten om denna risk redan innan jag började medicinera. Annars hade det nog varit lätt att falla i fällan att medicinera bort tröttheten genom att bara öka dosen hela tiden, vilket tillslut leder till en krasch.

När hjärnan plötsligt börjar fungera bättre och nästan kännas som förut är det lätt att vilja springa iväg och göra ALLT. Jag har haft så mycket saker uppdämda inom mig att jag ofta känt det som att jag ska brista. Jag vill göra SÅ himla mycket och jag vill göra det NU! Efter all tid som gått, allt jag missat eller skjutit upp… HUR ska jag kunna förmå mig att vara sansad och balanserad?

Det är en ständig kamp. Det är så viktigt för mig att vara närvarande i nuet, känna in mitt eget mående och agera på det. Det är inte lätt att försöka hålla balansen, men det måste göras.

Kroppen vänjer sig med Concerta och dosen brukar behöva ökas allt eftersom, åtminstone till en början. Jag har inte velat chansa utan bara ökat doseringen när jag känt mig stabil och i en uppåtgående spiral, aldrig i en nedåtgående. Jag behöver ha ett inre lugn och ett visst mått av självkontroll så jag inte springer iväg och gör för mycket för fort.

När jag kämpade med FK pressade jag mig långt över mina gränser med hjälp av medicineringen. Det var inte bra för min återhämtning och jag vill verkligen inte uppmana någon att göra det jag gjorde. Min medvetenhet kring riskerna med att ”boosta” orken med medicin räddade mig nog från att köra i diket totalt ändå.

Vad har blivit bättre?

Ja, det grundläggande är väl förmågan att kunna upprätthålla viktiga rutiner som sömn, motion och bra mat. De där basala förutsättningarna som kroppen behöver ha för att fungera. När jag kan ge min kropp en stabilare grund att stå på så blir det energi över vilket formar en positiv spiral. Bra saker som i sin tur ger fler bra saker.

När jag tittar tillbaka så kan jag konstatera att det helt klart har hänt grejer med min hjärnfunktion.

Minnet börjar fungera riktigt bra nu. Korttidsminnet är helt klart mycket bättre, men även åtkomsten till mina långtidsminnen har förbättrats. Jag hajar till och blir helt häpen över hur jag kan komma ihåg saker nu. För 1 år sedan hade det fortfarande varit omöjligt.

Min förmåga att sortera intryck är det otroligt stor skillnad på, vilket underlättar jättemycket när jag ska vara ute bland folk, köra bil eller gå på fest. För några veckor sedan var jag och maken på en bröllopsfest och jag kom på mig själv att stå och ha en givande konversation med en ny bekantskap mitt i allt ljus och ljud. Det var underbart att kunna slappna av och bara njuta av kvällen. Jag kände hur vördnad och tacksamhet spred sin värme inuti mig. Extra glad och lycklig liksom.

Jag konstaterar också att en fungerande hjärna är extremt positivt för alla stress-relaterade symtom. Jag vet att jag nu är kapabel att lösa de problem som dyker upp i mitt liv och det skänker en enorm trygghet. Det är inte heller helt fel för självförtroendet.

Jag kan många dagar känna mig helt som vanligt. Visst, jag har inte samma ork som innan olyckan, men jag känner liksom igen mig själv. Det där gamla jaget som jag längtat efter så länge, får jag träffa rätt ofta nu för tiden.

Kommer jag bli frisk någon gång?

Just nu känns det som att det gör detsamma för mig om jag kommer behöva medicinera hela livet eller inte. Det finns inte några större hälsorisker vad gäller långvarig användning av det mediciner jag tar och jag har heller inga störande biverkningar. Bara det här att ha fått en hyfsad hjärnfunktion igen känns enormt mycket viktigare.

Förutom Concerta tar jag även Citalopram som är ett s.k ”antidepressivt” preparat av SSRI-typ. Det finns ett ganska gediget medicinskt underlag som visar att SSRI-läkemedel hjälper skadade hjärnor att läka och jag har haft god hjälp av den medicineringen.

Många vetenskapliga studier som gjorts indikerar att även metylfenidat (Concerta) har positiva långtidseffekter, i form av ökad plastistitet. Hos personer med ADHD har förbättring av minnesfunktionen har varit särskilt tydlig. Den medicinering som tidigare setts som en ”sista utväg” verkar istället vara vara en läkande behandling.

Concerta lagras inte i kroppen och effekten av den försvinner därför varje kväll. Vissa dager glömmer jag helt bort att ta medicinen, vilket jag förvånat kan upptäcka när det blir dags att ta kvällsmedicinen. Jag har därför rätt bra koll på hur min funktionsnivå är även utan medicin i systemet. När jag jämför det med den nivå jag hade innan jag började medicinera, är det faktiskt en rätt imponerande förvandling.

Vad som mest påverkar den här positiva förvandlingen går såklart inte att säga. Jag tycker dock att det finns en viss logik i att stimulerande medicinering inte bara hjälper i stunden, utan att den även långsiktigt gör det lättare för hjärnan att skapa nya förbindelser och att bygga upp sig själv igen. Jag håller tummar och tår för att så faktiskt är fallet. Framtiden lär väl som vanligt komma med svaret tillslut.

comments powered by Disqus