Sedan olyckan skedde har jag desperat velat ha en prognos, en plan, något att förhålla mig till och bygga mina förväntningar på. NÄR kommer jag att bli bra? Jag har enträget bett både läkare, neurolog och neurospykolog om svar. Alla har de sagt att det inte går att veta. Ingen har velat ge mig någon prognos. Ovetskapen har varit enormt frustrerande. En tillvaro i limbo.

Mina många frågor har förstås inte varit helt fruktlösa. Jag kunde inte få någon prognos, men däremot en beskrivning av hur mina procentuella chanser i PCS-lotteriet ser ut. Med utgångspunkt i det "mest troliga" scenariot har jag sedan byggt min egen tänkta prognos. Det har varit skönt att ha något att fästa tankarna vid, vilket nog har hjälpt mig att hålla min psykiska hälsa uppe. Dock har den där återhämtningsplanen i mitt huvud ändrats många gånger och varje gång har jag fått hantera besvikelsen och justera förväntningarna. Något som krävt sin beskärda del av min mentala energi. Först trodde jag 4 veckor, sedan 3 månader, sedan 6 månader, 12 månader, 18 månader och nu inser jag att det kan ta 2 år, eller 4. Eller mer. För det är precis som alla har sagt - ingen vet hur lång tid en hjärna behöver för att läka. Det är bara så.

Nu, efter min sorgeperiod som jag hade för några veckor sedan, så känner jag inte längre det där behovet. Jag behöver inte "veta" hur det ska bli. Jag accepterar att ingen vet. Det känns faktiskt OK. Jag blir inte frustrerad. Jag kan leva i nuet. Jag behöver ingen plan och det är en ny upplevelse för mig.

Jag har insett att jag styr mig själv mycket utifrån förväntningar. Både mina egna och andras. Nu förstår jag att min enda chans att bli frisk är att lägga bort alla de där förväntningarna och istället bara lyssna på min kropp. Ge mig tid. Leva och känna en dag i taget. Ta ett steg fram när det är dags och inte förr. Gradvis kommer jag bli friskare. Någon dag kommer jag förhoppningsvis vara helt frisk igen och den dagen får komma när den kommer. Ovetskapen känns inte skrämmande längre.

I en PCS-grupp på Facebook som jag är medlem i, pratas det mycket om acceptans och att den är ett viktigt steg i återhämtningen. Jag har tidigare inte förstått just hur djup och genomgripande acceptansen de pratar om är. Jag har inte ens trott att den sortens acceptans har varit möjlig. Jag har istället tyckt att det låtit tragiskt att liksom kapitulera och glömma tanken på att få tillbaka sitt gamla jag. Nu tror jag att jag förstår vad de pratar om i gruppen. Att jag accepterar min sjukdom är inte detsamma som att jag ger upp. Att acceptera är mer en följd av att jag på djupet förstår vad det är jag brottas med. Precis som det tar lång tid att lära känna en ny person på djupet, så tar det lång tid att förstå den här sjukdomen. Jag förstår att acceptans är inget som jag hade kunnat pressa fram med viljekraft. Den kommer när tankeprocesserna tillslut har jobbat "klart". Och förra veckan kom den då tillslut till mig. Nu säger jag äntligen hejdå till mitt gamla jag, vi ses aldrig mer. Och det känns helt OK.

Det är skönt att känna acceptans. Väldigt skönt. Avslappnande. Jag är så glad över att jag äntligen nått hit och nu när jag känner acceptansen förstår jag precis på vilket sätt den hjälper mitt tillfrisknande. Det handlar om att våga släppa kontrollen, att kunna vara tålmodig och att känna förvissningen inombords. Det kommer bli bra.

Istället för att jaga efter mitt friska jag som jag aldrig kommer kunna springa i kapp, sätter jag mig nu här på kanten av banan och väntar. Kanske joggar jag på stället en stund lite då och då för att liksom hålla värmen. Tillslut kommer mitt friska jag ha sprungit varvet runt och då står jag här utvilad och redo att möta upp.

comments powered by Disqus