Idag var jag ute med barnen och lekte kurragömma efter middagen. Vi skulle egentligen på promenad men det började duggregna, så vi tog på oss regntäta jackor och hittade på något närmare huset istället utifall regnet skulle bli värre.

Vi hade så kul, jag och barnen. Skratt och lek. Det var länge sedan sist. Hela jag blev så glad. Jag har inte lekt med dem på det här viset sedan olyckan. Njutningen när 3-åringen letar och letar och inte hittar fast hon går förbi så nära. Ha ha. Det är klassiskt kul. Vi skrattade allihopa, även hon. Och det där duggregnet avtog tillslut, som tur var.

Apropå kurragömma. Livet just nu handlar mycket om att upptäcka och återupptäcka. Känslorna som kommit tillbaka berikar mitt liv och får allt att kännas mer meningsfullt och viktigt. Nu finns lite extra ork som gör att jag kan titta upp från min egna egofixerade tillvaro och engagera mig i andra lite mera. Känslorna ger mig dessutom motivation och drivkraft till det. Det härligaste med det är att jag håller på att återuppliva mitt engagemang i mina barn, vilket jag till stora delar fått släppa efter olyckan. Särskilt kontakten med de två äldsta har legat på sparlåga. De kan ju sköta sig själva så bra, så då har de fått göra det. Fokus för den lilla energi jag haft, har varit på vår supermammiga yngsta. Även om jag inte orkat med något annat, så har jag åtminstone klappat och sjungit henne till sömns nästan varje kväll.

Jag har ett stort uppdämt behov av att hitta på roliga saker med barnen. Jag nästan spricker. Jag vill så mycket, åka på badet, äta på restaurang, göra utflykter, överraska dem... men jag orkar fortfarande ganska lite. Om än det känns bättre för varje vecka som går nu, så är det viktigt att jag inte förhastar mig. Jag måste följa min plan. Hejda mitt driv och min entusiasm, så livet håller sig mer "lagom".

Lagom ja. Det är min största utmaning och nog en av de svåraste jag stött på. En helt ny typ av utmaning för mig, bakvänd på något sätt. För i vanliga fall när jag står inför en utmaning så handlar det om att göra mer än vanligt, att ta fram det där lilla extra och överträffa mig själv. Det är jag van vid, men jag har ingen vidare erfarenhet av att hålla tillbaka och göra mindre. Det är ganska lätt att se vilken läxa jag kommer lära här, "lagom" kommer bli en viktig livserfarenhet för mig, det förstår jag. Fast såhär mitt uppe i det hela känns det bara nytt, förvirrande och svårt. Vilket kanske inte är ord jag i vanliga fall förknippar med "lagom".

När jag stöter på ett problem i vardagen eller på jobbet brukar jag tänka: "hur svårt kan det vara?". Sedan sätter jag igång och nästan alltid löser det sig fortare och enklare än vad jag först trott.

Nu då? Hur svårt kan det vara att hitta balans i livet? Hitta lagom? När förutsättningarna dessutom hela tiden ändras? Ja, det är väl det jag kommer märka. Klart är i alla fall att utmaningen ligger på en helt ny nivå för mig. Jag hoppas att jag efteråt kommer titta tillbaka och se att det trots allt ändå löste sig fortare och enklare än vad jag i denna stund trodde det skulle göra.

comments powered by Disqus