Klassisk musik i lurarna. En enormt vacker röst sjunger opera. Hon har så mycket känsla i sitt uttryck att jag bara måste stanna upp, sluta läsa och bara titta ut genom tågfönstret. Landskapet rullar fridfullt förbi. Bredvid sitter dottern och pysslar med sin modellera. Jag bara fylls av en sådan fröjd inombords. Vad härligt det känns. Jag inser att jag upplever något! Förstår ni? Jag UPPLEVER! Istället för att bara tillgodose grundbehov får jag göra något lite högre upp på Maslows behovstrappa. Jag är på en weekendresa med dottern. Bara vi två. Hon sitter där glad och söt. Vi ska hälsa på mina bröder, svägerskan och lilla söta brorsonen. Jag gör detta på egen hand med henne. Jag gör något - självständigt! Lyssna på det ordet. S-j-ä-l-v-s-t-ä-n-d-i-g. Att kunna göra något självständigt är frihet för mig. Frihet!

Hjärnskadan, mitt osynliga fängelse som alltid håller mig fången har släppt på tyglarna litegrann. Kan det vara så att jag äntligen kommit till den öppna avdelningen? Där man kan få komma och gå lite som man vill bara man sköter sig?

Jag har tagit initiativ, planerat, bokat och packat. Nu sitter jag här utan att ha någon annan vuxen som back-up. Det är stort, jag känner det nu. Tårar trillar nedför kinderna. Glädjetårar.

Det är roligt hur sånt här alltid överraskar mig. Det är inte så att jag på förhand tänker att "det här är ett stort steg". Jag menar, boka och åka på en resa själv är ju ingenting, eller hur? Men när jag väl nu sitter här och upplever något jag inte upplevt på flera år så känns det i hela kroppen.

Nu återstår det att se hur den här resan blir. Jag kommer garanterat vara jättetrött efteråt, men det spelar ingen roll. Jag får uppleva något, för egen maskin, på mina villkor. Det är stort!

comments powered by Disqus