De senaste veckorna har jag gråtit mycket. Gråtit över hur tungt livet känns, gråtit över hur min sjukdom påverkar mina barn, gråtit över hur mycket den tär på min man. Jag har gråtit för att jag saknar mitt gamla jag och mitt liv.

Min första tanke var att jag kanske håller på att bli deprimerad. Depression är väldigt vanligt bland PCS-drabbade, så det vore inte så konstigt. Å andra sidan är jag en väldigt positiv person och jag brukar inte bli deprimerad. De senaste veckornas gråt har dock fått mig att börja undra. Vad är det som händer? Har jag blivit så utmattad nu att bara gråt återstår? Orkar jag inte längre vara positiv och stark, eller vad?

Så plötsligt, med lite hjälp från en vän, gick det upp för mig. Det här är ingen depression, det är ju sorg som jag känner! Sorg. Helt vanlig sorg. Det är inte konstigt att sörja, när ens liv har tagits ifrån en. Men varför först nu? Varför inte tidigare?

Jag funderade ett tag på det där, men sedan slog det mig. Jag har inte gråtit över olyckan förut. Faktiskt inte gråtit alls. Inte en enda tår förrän nu när gråten kom för några veckor sedan. Visst, jag har känt mig nere och livet har känts grått och fattigt. Men gråtit? Nej, det har jag inte. Vilket, vid närmare eftertanke, är ganska konstigt faktiskt. Jag menar, vi talar om en av mitt livs absolut värsta kriser och i vanliga fall gråter jag ganska lätt, på samma sätt som jag alltid har nära till skratt.

Jag började tänka tillbaka på livet sedan olyckan. Det grå livet. Det är så jag har upplevt det. Grått. Tråkigt. Enformigt. Utan glädje. Utan... känslor! Anledningen till att gråten lyst med sin frånvaro är nog inte främst min positiva attityd eller starka person. Anledningen är nog hellre den att jag faktiskt inte har kunnat känna någon sorg.

Plötsligt ser jag det så klart. Jag har varit avdomnad, känslomässigt, hela den här tiden. Jag har bara inte förstått det. De mer ytliga känslorna har funnits där, men inte de djupa. Jag har inte känt kärlek, inte djup glädje, inte lycka som spritter i kroppen, inte heller den där varma mysiga kärlekskänslan som brukar fylla mitt hjärta varje gång jag betraktar mina barn. På samma vis har jag inte heller känt djup olycka eller sorg, vilket nog fått mig att framstå som förvånansvärt stark och accepterande genom allt detta, både inför mig själv och inför andra.

Det jag tror händer nu, är att min förmåga att känna djupare känslor har börjat komma tillbaka. Jag upplever det som en fördämning som brustit, och efter att ha varit borta under en så lång tid är känslorna som sköljer över mig stora och många. Det är överväldigande.

Sorgen jag känt har varit djup och svår, men nu har jag sörjt. I går kväll började de första spirande känslorna av lycka att leta sig fram i min kropp. Det var så underbart. Jag börjar gråta nu när jag skriver om det, för det var verkligen bara så härligt. Lycka! På riktigt! För första gången på över 10 månader! Jag hade glömt att det kunde kännas såhär. Och det var inte det att jag gjorde något särskilt lyckoframkallande heller, jag bäddade nya lakan i vår säng bara...

Enligt vad jag kan minnas, har jag upplevt glimtar av kärleks- och lyckokänslor två gånger nu i sommar. Det har varit som en blinkning, en känsla borta lika kvickt som den kom, men ändå en påminnelse om något härligt som jag brukade ha. Båda gångerna efterlämnande en varm känsla inombords men också ett sting av saknad.

Återkomsten av dessa djupare känslor jag nu känner kan jag bara tolka på ett enda sätt. Oavsett om orsaken varit psykologisk förträngning eller om det är svullnaden i min hjärna som hindrat känslorna eller något annat, så måste det här vara en del i min återhämtning. Som ett glatt hoppsasteg framåt liksom! Okej att alla mina andra symptom är kvar, men att stå ut med smärtande huvudvärk är ack så mycket lättare när jag kan trösta mig med att jag t ex kan känna lycka över min fina familj. En väldigt viktig del av mitt vanliga jag är tillbaka hos mig igen och det gör mig så lycklig att tårarna börjar rinna, igen...! Med detta stärks också mitt hopp om att även de andra delarna av mitt gamla jag ska hitta tillbaka en vacker dag.

Mitt liv har varit grått, som en svartvit film. När känslorna plötsligt kom tillbaka blev allt svart ett tag, men nu börjar min tillvaro få färger och ljus igen. Det är mer än fantastiskt för mig. Ganska svårt att beskriva hur det känns faktiskt. Om jag vore en erfaren droganvändare skulle jag kanske jämföra det med något häftigt ögonöppnande rus som liksom visar nya dimensioner av livet. En hyfsat nice upplevelse, om man säger så...

comments powered by Disqus