Föreställ dig att hela ditt liv togs ifrån dig, men att du ändå på något sätt fortsätter att leva.

Du kan inte längre ta hand om din familj, inte träffa dina vänner, inte köpa mat i affären, inte sköta ditt jobb, inte köra bil, inte träna, inte läsa saga för dina barn, inte laga mat, inte delta på fester, inte lyssna på musik, inte se på film/tv eller läsa en ny bok. Vem är du om du inte kan göra alla saker du normalt gör?

Vem är du om det gör så ont i huvudet när du försöker tänka på något, att du helt enkelt inte kan?

Vem är du när du inte kan minnas vad du tänkte på för en minut sedan?

Vem är du när den enklaste planering är omöjlig? När du inte kan blicka framåt, ens en endaste dag. När en stor svart mur i din hjärna står och skymmer sikten du vanligtvis har.

Hur hittar du vägen fram, när de förmågor du vanligtvis lutar dig emot i livet, är borta?

Det är extremt abstrakt och svårt att förstå hur en hjärnskada yttrar sig, men jag hoppas att jag med ovanstående frågor gett en liten inblick i det personliga tumult som kan uppstå. Det var i alla fall ungefär så det kändes för mig.

Det låter negativt och jobbigt, helt enkelt för att det är så det är. Jag ser ingen anledning att hymla om det. Jag vill inte bli tyckt synd om, jag vill bara berätta hur det faktiskt kan vara. Om det är något jag lärt mig på den här resan så är det att inte försöka förminska de symptom jag har. Jag har inget att vinna på att blunda för mina svårigheter. Istället tror jag det är viktigt att jag uppmärksammar dem för då kan jag också på ett medvetet sätt acceptera och hantera dem.

Min hjärnskada känns verkligen som ett fängelse. Mina kognitiva begränsningar omsluter mig som osynliga fängelseväggar. Jag sitter fången här nu, men det kan vara svårt för andra att förstå. Ingen kan ju se väggarna fastän jag tydligt märker att de finns där.

Som tur var ligger människans storhet i hennes goda anpassningsförmåga och precis som dömda fångar lär sig att hantera sin fängelsevistelse så lär även jag mig att leva i mitt nya liv. Det är inte lätt, men det går.

Jag justerar fokus i mitt liv och hittar lycka och glädje i de små sakerna. Det låter klyschigt, men så är det. För mig har nya källor till livsglädje successivt växt fram och jag har fått ovärderlig kunskap som jag annars hade fått leva utan. Det låter väl bra, eller hur? Jag ska berätta mera om det vid något senare tillfälle, för nu är det här inlägget snart slut.

Jag väntar och längtar efter mina förlorade förmågor på samma sätt som en fånge drömmer om sin frigivning. Till skillnad från ett vanligt fängelsestraff är min fångenskap inte tidsbestämd. Den kan bli 2 år likaväl som 5, eller i värsta fall livslång. Jag har dock fått veta att gott uppförande lönar sig och jag har siktet inställt på min frigivning, när än den må komma. Någonstans där i framtiden, kommer mina plågor vara över och ett nytt fräscht kapitel i mitt liv kan börja. Och, medan jag väntar är det lika bra att gilla läget så gott det går.

Tack till Jennifer Wheeler, för inspiration till detta inlägg och för lånet av den första meningen i inlägget, hämtad från Jennifers kommentar i en gruppdiskussion på Facebook och därefter fritt översatt.

comments powered by Disqus