Just nu är jag i en svacka. Senaste månaderna har det blivit allt tuffare. Jag har tappat mina goda vanor och kämpat på dag för dag. Jag har givetvis inte lyckats ha helikopterperspektiv (vilket är svårt) på min tillvaro och därmed inte noterat hur spiralen vänt och sakta men säkert fört mig neråt i PCS-träsket igen.

I januari åkte vi till Stockholm på min brorsons dop. Jag klarade hela resan så bra att jag blev jätteförvånad. När jag helt plötsligt klarar något som jag inte väntat mig att jag skulle klara, eller klarar något mycket bättre än jag först trodde. Ja, då kommer de hippiga hoppiga förhoppningarna i full fart.

Jag tänker: ja, nu är jag nog bättre! Något har nog hänt! Åh vad härligt!

Jag dras med i livsglädjen och ett uppdämt behov, sedan en lång tid tillbaka, av att faktiskt LEVA börjar sippra fram. Det är som att jag på riktigt släpps ut från ett fängelse. Jag är fri! Tillslut!

Hur ska jag förväntas kunna hålla mig i styr? Hur kan jag ens ställa de kraven på mig själv?

Det jag borde reflektera över innan jag börjar springa runt i frihetsyran är följande två (numera statistiskt säkerställda) sanningar:

  1. Jag mår bättre nu eftersom jag lyckats sköta sömn, motion och mat en längre tid. Bra gjort!

  2. Att jag nu lyckats med det beror på att jag har inte behövt hantera något extra på sistone. Ingen har varit sjuk, inget på huset har gått sönder, inget har strulat, alla mår bra och är glada.

Det skulle vara så bra om jag bara kunde komma ihåg att - DET HAR INTE SKETT NÅGOT MIRAKEL!

Jag är inte ute ur fängelset, fastän det känns så. Jag är bara på permission. Jag måste ta det lugnt nu så jag kan få njuta av permissionen. Annars blir det raka vägen in på anstalten igen och där slängs jag i isoleringscellen några veckor. Och det vill jag ju inte!

Men HUR ska jag nå fram till mig själv? Tapetsera väggarna med komihåg-lappar kanske? Njä, tror ni jag skulle bry mig om vad som står på lapparna?

Det är helt iq-befriat att detta har hänt så många gånger. Jag vet bevisligen bättre, men ändå har så svårt att motstå impulsen att springa iväg när jag får permission. Det är en kraft bortom logik. Lyckoruset när kroppen känns som vanligt är så starkt. Det är som att jag går på droger och mister allt förstånd.

Kanske borde jag ha en ordningsvakt vid min sida 24/7... Men vem skulle det vara? Stark nog för att hålla fast mig och hindra mig från att springa? Det är det nog ingen som är.

Jag tänker att jag måste komma på ett antal bra strategier, som tillsammans blir starka nog. Förlita mig på självkontroll och duktighet är passé... Någon som har några bra idéer? Alla förslag mottages tacksamt...

comments powered by Disqus