Sitter i hotellbaren och inväntar maken. Betraktar det lilla folkvimlet. Människor i samspel, samtal, samkväm. Olika språk talas. Vissa är högljudda, andra lågmälda. En tv-producent har ett informellt möte med sitt team alldeles bakom mig. Jag tjuvlyssnar nyfiket en liten stund.

Själv pratar jag inte med någon. Jag är på tillfälligt besök där i den vanliga verkligheten. På en kort semester från hjärnskadelivet som jag sedan måste återvända till. Jag känner mig som en rymdvarelse som kommit till jorden som intresserat iakttar allt som sker. Det låter säkert jättekonstigt, men det är så det känns.

Det är så här många av mina upptäcktsresor i vanliga världen har varit. Med mig som betraktare istället för deltagare. Längtar efter att delta, men nöjer mig gott med att bara kunna sitta här. Insupa livet och rörelsen. Kunna klara av miljön en stund. Bara det är stort. Det fyller mig med en skön känsla. Allt är kvar där ute och sedan när jag är tillräckligt frisk kan jag också vara med.

comments powered by Disqus