Härom dagen dök den här bilden upp som ett ”minne” på Facebook. Den togs i oktober 2014, bra precis ett år efter hjärnskakningen.

IMG_4645

Min dotter Julia. Jag mindes hur glad hon var, vi hade byggt ett stort lego-slott. Det var ett framsteg för mig att orka leka så länge och jag mindes hur nöjd jag kände mig i den stunden, så nöjd att jag t.o.m la upp ett inlägg om det.

Där på bilden är min fina treåring, så glad över något som borde vara en självklarhet. Det känns så hemskt att det inte var självklart för henne. På en sekund strömmar sorgen genom min kropp. Klumpen trycker i halsen. Rysningar sprider sig från mitt bröst genom ryggraden ända ner till fötterna och ut i mina tår. Nackmusklerna känns stela. I mitt huvud trycker det ut mot tinningarna och öronen och tårarna börjar rinna nedför kinderna.

Förutom sorgen över att mina barn fick växa upp med en sjuk förälder finns även en sorg över att jag inte kunde vara den mamma jag ville vara för dem.

Jag låter sorgen ta plats en stund. Reflekterar sedan över att jag nog kan behöva bearbeta den lite mera. Det var länge sedan jag kände den nu och jag blev lite överrumplad över med vilket kraft den slog till.

När jag pratar med min terapeut så tröstar hon mig och påminner mig om att inte grubbla så mycket på det som varit, utan att istället fokusera på den tid jag faktiskt har nu.

Och det är en fantastisk tid jag har nu. Jag är äntligen frisk!

Jag är helt återställd och mer därtill. Jag är liksom gladare och mera levande än vad jag varit i hela mitt liv. För att kunna bli frisk har jag tvingats att ta tag i min skit och det är det bäst jag någonsin gjort för mig själv.

Jag kan fylla mina dagar med aktiviteter nu. Jag jobbar för fullt. Stabilt, månad efter månad, utan att krascha. Jag kan pressa på rätt hårt ibland och jag märker att jag ändå håller.

Jag är en mamma för mina barn fullt ut igen. Min man och jag har det bättre än på många år. Jag har ett rikt socialt liv och känner mig nyfiken på världen. Ett pirr går genom min kropp när jag skriver detta nu. Det är stort det här för mig. Jag är så stolt över det jobb jag gjort och jag vill berätta om det för er. Till det räcker såklart inte ett enda inlägg, men det kan ju bli flera så småningom.

Det här med att berätta om detta sista kapitel i min hjärnskaderesa är något jag dröjt med. Jag har inte känt att jag velat dela med mig av det. Det har varit för känsligt och privat.

Nu känns det som att tiden är mogen. Längtar redan efter att få sätta mig tillrätta i soffan och skriva nästa inlägg.

Kram på er <3

comments powered by Disqus