Vanligtvis när jag inte skrivit något på länge beror det på att jag mått dåligt. Den här gången är det för att jag har mått bra. En smått märklig känsla.

Jag har haft så mycket annat viktigt att göra att jag inte kunnat prioritera skrivandet. Stort tack för era meddelanden under denna tid, jag ska börja svara på dem nu.

Jag har en massa saker att berätta och många påbörjade blogg-inlägg som inte blivit klara. Kanske jag kan börja få ut det nu framöver. En sak i taget.

Det senaste halvåret har jag fungerat så bra. Inte som förr såklart. Men bra, riktigt bra. Jag har t.o.m jobbat! Eller, ”arbetstränat” heter det, men strunt samma. Jag har kunna bidra med något till samhället och börjat bygga upp något som skapar en bättre framtid mig och många personer runt omkring mig. Berättar mer om det en annan gång.

Det blir stort på något sätt, det här att kunna börja ha ett liv igen. Att kunna göra åtgärder, ta sig framåt, lösa problem, planera framåt. Jag njuter så mycket. Jag har upplevt hur det är att vara levande död och när jag nu får vara levande levande… det är så otroligt häftigt!

Min prognos har inte varit så positiv. Läkarteamet på rehab konstaterade att min återhämtning stagnerat och att det inte var troligt att jag skulle bli så värst mycket bättre. Åtminstone inte för en lång tid framöver, 10 år eller mer. När perspektivet blir att ”det blir lättare när barnen blivit stora” så känns det inte som världens kick precis.

Det var hösten 2016 som jag fick nys om forskningen på Göteborgs Universitet, där man testat med ADHD-medicin för hjärntrötta och fått positiva resultat. En del människor är skeptiska mot medicinering av denna typ och tycker att det är ”onaturligt”. Själv kände jag bara att OM det finns minsta chans att jag kan må bättre så finns det ingen tvekan - det måste givetvis provas!

Jag föreslog detta för teamet på rehab och fick börja testa ADHD-medicinen Concerta. Jag kommer berätta mer om det i ett annat inlägg, men med medicineringen kom vändpunkten. Den gav mig mitt ”gamla jag” tillbaka och här är jag nu. Jag är inte helt frisk eller så, men jag känner att medicineringen hjälper mycket. Med den fick jag på något vis det som behövdes för att jag skulle kunna börja återta kontrollen över mitt liv.

Lyckan över att vara där jag är idag finner inga gränser. Livet HAR vänt!

Det är SÅ stort.

JAG LEVER IGEN!

…och vissa stunder kan jag inte fatta att det är sant.

Någonstans långt inne i mig har jag hela tiden haft en stark övertygelse att jag en dag skulle hitta ett sätt att fungera igen. Jag slutade aldrig leta nya vägar och nu är jag äntligen här.

Så till alla er där ute… En dag kan något hända, en dag kan en ny väg dyka upp.

GE ALDRIG UPP - FORTSÄTT KÄMPA :)

comments powered by Disqus