frukost

Jag har precis avnjutit frukost ute vid vår lilla stuga. Tillagad direkt på elden blir maten extra god på något vis.

Många gånger under min tid med PCS har jag beskrivit hur jag mått genom att säga att det känns precis som att jag bara vill fly från allt och springa till skogs. En slags panik som känns i kropp och knopp. I skogen får jag vara ensam, det kommer inga jobbiga oväntade ljud. Ingen frågar mig någonting eller vill mig något. Där kan jag andas ut.

Nu har det alltså hänt. Jag har flytt från mitt vanliga liv och befinner mig nu på en ö i en sjö. Det låter kanske lite tragiskt, men det är inte något jag ens kan tänka på. Det får vara precis hur tragiskt som helst. Lättnaden för min hjärna i denna stund är så stor och det är det enda som jag bryr mig om just nu. Aaaaaah... Underbart!!!

Här är det så lugnt. För det mesta bara naturens ljud. Vattnet som kluckar mot stenmuren vid stranden, en fisk som vakar, insekter som surrar, en och annan trana eller korp som skriker. Ljudet av elden som brinner och småfåglarna som sjunger lite smått.

Ibland hörs ett flygplan. På eftermiddagen och kvällen hörs en del motorbåtar som åker till en vacker strand en bit bort. Störande för mig helt klart, men på en nivå som är ok. På sätt och vis ganska trevligt. Det är kanske lite som Ulf Lundell sjunger i Öppna landskap, "...det är långt till närmsta hus, men ändå såpass nära att en tyst och stilla natt, när man sitter under stjärnorna, kan höra festens skratt".

Här kan jag bestämma mig för att göra en sak och klara av att slutföra den. Jag blir inte störd av annat än min egen trötthet. Den kommer ibland och då vilar jag skönt i en gammal solstol tills krafterna återvänder.

Jag trodde jag skulle sakna att inte kunna titta på film eller tv-serier, men inser att här ute behöver jag ingen verklighetsflykt. Jag har inget behov av att gå undan och kolla på film. Den här verkligheten klarar jag att hantera.

Jag krattar hellre bort lite kottar från gruset eller sågar ner några ovälkomna små träd som tagit sig friheter de senaste åren.

Jag har nära till vattnet, så det blir många simturer på en dag. Det är skönt med lite svalka för vädret den här sommaren är ovanligt vänligt.

Nu när jag väl är här så undrar jag varför jag inte kommit på detta tidigare? Att jag haft denna oas av tysthet och lugn så nära utan att jag ens reflekterat över att jag kunde åka hit, bara jag, SJÄLV!

Ja, det är alltid lätt att vara efterklok. Kanske är förklaringen den, att det jag helst av allt vill är att vara hemma med min familj. Jag har försökt vara det så länge jag kunnat. Nu gick det bara inte längre. Helt enkelt.

comments powered by Disqus