Idag tänkte jag tipsa om Jane McGonicals fantastiska TED-talk rörande posttraumatisk utveckling. Innan jag såg detta video-klipp visste jag inte ens att det fanns ett särskilt namn för det, men erfarenheten av att något gott kommer ur allt ont som sker har jag haft med mig hela livet. Jag har väl alltid tänkt att tvingas man att kämpa så kan man trösta sig med att man blir starkare av det och kanske senare klarar andra saker bättre tack vare den styrkan.

Jane är en spelutvecklare som under 2009 drabbades av hjärnskakning och PCS, hon var sängliggande, hade självmordstankar och mådde väldigt dåligt. Hon kom till det där vägvalet där man inser att antingen ger man upp totalt eller så kämpar man för allt man är värd och fortsätter fram trots allt. Hon gjorde det senare och tog sig an sin återhämtning på ett mycket konstruktivt sätt, vilket ledde till utvecklingen av spelet "Superbetter". Spelet är tänkt att kunna hjälpa alla att uppnå fördelarna med posttraumatisk utveckling, även de som inte genomgår ett trauma.

Jag fick upp ögonen för Jane nu i våras. Jag såg hennes föreläsning och laddade ner Superbetter. Jag hade haft en tung vinter och var då i ett läge där jag kämpade för att hålla huvudet ovan vattenytan. Janes spel var i sin enkelhet ändå faktiskt ganska kul och det blev en positiv sak att fokusera på. Jag fick känna mig duktig av ganska små insatser och kunde vid dagens slut bocka av dem i spelet och se vad jag fått med mig under dagen. Det var bara små, enkla saker, ändå lyfte sakta men säkert sinnet och den nedåtgående spiralen började vända uppåt igen.

Kolla på video-klippet här:

Något jag kände igen från hennes tal var de fem saker personer ångrar vid sin dödsbädd, den listan har cirkulerat en hel del på sociala medier och jag har läst den många gånger. Det jag tycker är genomgripande genialt är kopplingen hon gör mellan den listan och de positiva verkningar som posttraumatisk utveckling kan ge. Här är den, ånger-listan:

  1. Jag ångrar att jag inte haft modet att leva enligt mina drömmar

  2. Jag ångrar att jag jobbade för hårt

  3. Jag önskar att jag haft modet att uttrycka mina känslor

  4. Jag önskar att jag haft bättre kontakt med mina vänner

  5. Jag önskar att jag hade unnat mig att vara lyckligare.

Och här är de fem punkter som Jane använder för att sammanfatta posttraumatiskt utveckling (fritt översatt):

  1. Mina prioriteringar har ändrats, jag är inte längre rädd att göra det som faktiskt gör mig lycklig.

  2. Jag känner mig närmare mina vänner och min familj.

  3. Jag förstår mig själv bättre, jag vet vem jag är innerst inne.

  4. Jag har en ny känsla av mening i mitt liv och uppskattar livet på ett nytt sätt.

  5. Jag är bättre på att fokusera på mina mål och drömmar.

Jämför man dessa listor ser man snart att de är varandras motsatser, vilket Jane beskriver så inspirerande och bra i sitt tal. Posttraumatisk utveckling kan leda till ett rikare, lyckligare liv, med färre saker att ångra på dödsbädden. Jag minns att jag ganska snart efter min hjärnskada kände mig nyfiken på vad för gott som skulle komma ur denna svåra period i mitt liv. Förvissad om att det så småningom skulle komma något. Det var ett tankesätt som hjälpte mig att hålla modet uppe när ständig smärta och många besvär gjorde livet tungt och svårt. Jag beskrev mina funderingar här på bloggen för två år sedan i inlägget "Apropå kriser...".

Nu så här i retrospekt, även om jag inte är frisk ännu och saknar kraft till mycket av det jag vill göra, så kan jag bocka av alla fem punkterna i Janes lista. Mitt liv är redan evigt berikat med sådant jag aldrig hade fått annars. Jag tror jag totalt sett kommer leva livet bättre. Inte för att jag någonsin önskar mig olycka, men även ofrivillig utveckling är utveckling. Kan jag omfamna den och göra något bra av den, så kanske det i slutändan ändå inte var så farligt att det där hemska hände. Då blir det frid i mitt sinne och livet kan gå vidare, ärrat men rikare.

comments powered by Disqus