eld

När jag nu tagit tillflykt till en öde ö pga min hjärnskada så går mina tankar osökt till de olika kufar och bytokar jag hört talas om genom åren. Historier om personer som ramlat, fått ett träd över sig eller träffats av blixten och aldrig blivit sig själva igen. De kanske drog sig undan och levde enskilt resten av sina liv och alla andra tyckte dom var konstiga. Kanske rent utav lite skrämmande. För visst kan det vara läskigt när en person man känner plötsligt börjar bete sig annorlunda? Jag vet i alla fall att jag själv lätt kan bli osäker på hur jag ska agera i sådana situationer.

Såhär på flykt undan hem och familj så känner jag mig faktiskt lite besläktad med de där kufarna i berättelserna. Här sitter jag och sitter, ensam på en ö. Precis som en kuf. Ha ha.

Det får mig att fundera lite över hur andra uppfattar mig nu efter olyckan. För ska jag vara ärlig har jag nog hittills bara tänkt att "folk fattar väl". Vi lever ju i hyfsat upplysta tider liksom.

Fast om jag tänker efter lite... Innan jag råkade ut för min olycka, så förstod inte jag på vilket sätt en hjärnskada faktiskt drabbar. Så det är klart att det är svårt för andra att förstå hur jag har det nu. Jag får helt enkelt ha överseende med att det kan bli lite konstigt ibland - för det är egentligen inget konstigt med det...

comments powered by Disqus