Länge sedan mitt senaste inlägg. Jag har mycket att skriva om, men inte haft någon ork att göra det. Mitt förra inlägg beskriver ungefär hur det har varit.

Försäkringskassan nekade mig sjukpenning i januari. Istället för att acceptera deras villfarelse om att jag skulle vara 100% arbetsför bestämde jag mig att kämpa för min rätt. Det tog all kraft jag hade och ännu mer. Jag hamnade på botten igen.

Nog för att jag visste att det skulle bli så här. Jag visste vad jag skulle bli tvungen att betala för min chans till rättvisa. Jag visste det, min familj visste det, mina vänner - ja alla runt omkring mig visste det.

Rehabteamet visste det också såklart och de rådde mig att inte gå vidare med mitt ärende - visa av andra personers öde. Personer som jag, med hjärnskador och mental trötthet. Mitt rehabteam har uppgivet konstaterat att FK inte lyssnar varken på dem eller deras patienter. Det är i princip omöjligt att få rätt om inte FK begått något administrativt misstag som man kan processa om.

Sedan jag var liten har jag haft ett starkt inre rättvisepatos. När jag hörde att patienter på rehab med värre nedsättningar än jag också nekas sjukpenning blev jag starkt berörd och samtidigt väldigt arg.

Jag är inte van att ge upp när jag ser eller upplever orättvisor. Skulle jag ge upp nu? Lägga mig platt i en fråga så viktig? Nä, skulle inte tro det... Det kändes skönt när jag hade bestämt mig för att ta kampen.

Väl medveten om mitt underläge tänkte jag att jag får göra så gott jag kan. Använda min analysförmåga och tänka ut saker. Använda min verbala förmåga för att försöka förklara och utrycka mina tankar i skrift. Så får det väl gå som det går då. Det kommer kännas bättre att ha försökt och misslyckats än att bara ha gett upp.

Så då gick det som det gick. Trots att jag gjorde mitt yttersta för att hålla någon slags balans, så ramlade jag ner ganska snart.

Jag minns hur jag satt där med datorn och försökte formulera tankar för att sedan försöka att skriva ner dem. Någon som inte provat att ha nedsatt koncentrationförmåga kanske inte förstår hur det blir, men jag kände mig som en dyslektiker. Orden hoppade hit och dit. Jag skulle rätta ett felstavat ord och fick anstränga mig till mitt yttersta för att med musen pricka in rätt ställe på raden att klicka på. När jag sedan skulle rätta ordet så var det som att jag inte kunde förstå i vilken ordning bokstäverna skulle vara. Jag skrev fel och fick prova igen, om och om igen. Dessutom gjorde fingrarna ofta något helt annat än vad hjärnan tänkte att de skulle. Det tog lång tid innan det blev rätt.

Det här var ju första gången sedan olyckan som jag hade försökt författa något "viktigt". Första gången som jag provade att skriva någonting längre än ett blogginlägg. Det var skrämmande att märka hur tafatt jag var.

När hjärnan inte lyder, är det extremt svårt att prestera över tid. Tänk om FK kunde se mig nu? Tänk om de kunde hoppa in i min hjärna och förstå hur det är...? Då skulle jag inte behöva skriva alls. Det skulle bli så uppenbart för dem. Nu var jag istället tvungen att försöka använda min funktionsnedsatta kroppsdel för att försvara mig.

Apropå det. Tänk om rullstolsbundna personer skulle behöva kämpa för sin rätt genom att utan rullstolen ta sig runt ett varv på en löpbana? Tänk hur dumt och orimligt alla skulle tycka att det var. Visst, någon vältränad med långa starka armar skulle kanske klara det, men merparten skulle misslyckas.

För oss med nedsatt hjärnfunktion och/eller hjärnuthållighet är det dock så det blir - vi förväntas springa, men ingen se att vi sakna ben. Jag tror att merparten av oss därför inte lyckas göra sin röst hörd, vilket gör oss till en mycket svag patientgrupp. Vi har inte orken som krävs för att hävda vår rätt. Vi är utelämnade till familj, vänner och eventuella tillfrisknade personer med kapacitet och kunskap som väljer att engagera sig. Det blir liksom inte samma sak.

Ja, hur som helst. Jag har vilat några månader nu och mår lite bättre, så jag hoppas nästa inlägg inte ska behöva dröja så länge :)

Kram på er ❤️

comments powered by Disqus