Jag har varit bortskämd senaste veckorna med att få sova hyfsat bra, men inatt blev det en riktigt knepig upplevelse. Jag somnade vid 23.30 vilket är tidigt med PCS-mått mätt. Meeen, vid 00.30 kommer min ene son och väcker mig, han har öroninflammation och behöver smärtstillande och lite ompyssling. Jag tar hand om honom och går sedan tillbaka till min säng, en halvtimme senare. Hade det varit min normala hjärna som jag hade haft i mitt huvud så hade jag mest troligt bara somnat om, men nu... icke! Min kropp är så trött med hjärnan är nu pigg och kör på med sitt race. Jag försöker alla trick jag har men inget funkar. Hjärnan bara spinner på och alla försök till att meditera blir bara ett kvitto på hur spattig min hjärna är. Jag ligger alltså vaken. Bara så. Framåt 4-tiden vaknar vår minsta och kommer till sängen. Hon har drömt nardröm, om ett monster.
- Klappa mig, säger hon.
Hon vill bli klappad så det ska gå lättare att somna om. Jag klappar och klappar. Känner hur trött jag är, orkar inte klappa något mer. Testar att sluta, kanske har hon somnat?
- Klappa mig!! Säger hon argt.
Jahapp tänker jag. Jag börjar klappa igen. Jag märker hur min hjärna protesterar mer och mer. Den orkar inte styra handen och klappa, den vill inte ha några intryck över huvud taget. Min hjärna är jättetrött nu och faktiskt väldigt redo att sova. Jag känner hur en frustration byggs upp i kroppen medan jag tvingar mig att klappa. Måtte hon somna snart. Tillslut går det inte längre, jag får panik om jag måste röra min arm något mera. Jag slutar klappa...
- Klappa mig!!
- Nej, säger jag, jag orkar inte. Jag är för trött i hjärnan.
- Uäääääh! Hon blir ledsen.
- Nåja, jag klappar dig en liten stund till men sedan måste jag sluta, säger jag.
Hon nöjer sig med det och somnar tillslut.

Själv ligger jag där och försöker sova, äntligen. Men... hjärnan är superkänslig. I vanliga fall brukar mina öronproppar räcka för att stänga ute störande ljud. Då talar vi alltså om andetagen från min man och min dotter samt suset från cirkulationspumpen. Nu räcker inte det. Jag reagerar på minsta lilla. Jag hör andetagen trots öronpropparna. Efter att ha legat en bra stund och försökt sova kommer jag på det fiffiga - jag kan ju ta på hörselkåporna också!

Jag kliver upp, hämtar mina Peltor, puttar över dottern så hon ligger nära min man istället. Lägger mig på rygg, vilket förstås är den enda möjliga sovställningen med hörselkåpor på. Nu hör jag inget. Äntligen tyst. Ingen rör mig. Aaaah... vad skönt. Klockan är halvsex och jag är avstängd från omvärlden.

För mitt inre ser jag hur jag måste se ut just nu. Liggandes där med hörselkåpor med täcket uppdraget till hakan. Jag skrattar lite för mig själv och somnar tillslut.

comments powered by Disqus