mittmagiskapiano

Många med PCS mår psykiskt dåligt och depressioner är vanliga. Min Neuropsykolog hörde sig särskilt för om detta senast vi sågs. Jag försäkrade honom om att så inte var fallet med mig. Faktiskt så tror jag inte att jag någonsin kommer bli allvarligt deprimerad på grund av PCS. Jag kan inte säkert veta såklart, men jag har i alla fall svårt att se det framför mig. För I mina tuffaste stunder när allt känns svart och svårt, kan jag trots allt inte bortse från det faktum att jag har min sjukdom att tacka för att jag börjat spela piano igen. Och det är stort för mig.

Jag älskar att spela. Hela min varelse myser. Jag har spelat sedan jag var liten och tog pianolektioner under skoltiden, men de senaste 20 åren har jag spelat endast sporadiskt. Inom mig har dock en önskan om att återuppta pianospelandet vuxit sig allt starkare med åren. Men för en heltidsarbetande trebarnsmor är tiden för egna hobbys begränsad. Så det har liksom aldrig blivit av...

Jag minns när jag hörde "river flows in you" av Yiruma första gången. Det var nog någon gång under första veckan efter olyckan. Det var tidig morgon, min man och jag brukade väcka barnen mjukt med att spela musik för dem. Jag valde någon standard-spellista med lugn musik på Spotify och där var den helt plötsligt. Jag blev helt kär i den vackra melodin. Jag lyssnade på den många gånger och blev samtidigt nyfiken, tänk om jag kan lära mig att spela den här?! Jag hade inget bättre för mig, så senare letade jag upp noter på internet, skrev ut dem och började plinka på pianot.

Då, sådär snart efter olyckan, var jag fortfarande väldigt upp i varv. Jag hade svårt att slappna av. Rastlösheten var påtaglig och min oförmåga att göra saker skapade stor frustration inombords. Pianot blev min räddning. Jag spelade varje dag, flera gånger, och märkte att Yirumas pianostycke letade sig in i mitt medvetande utan att jag ens tänkte på det. Det var så länge sedan jag hade lärt in något nytt pianostycke så jag hade glömt hur det fungerade. Jag förundrades över hur min hjärna över natten processade spelandet så att jag nästa dag märkte stor förbättring. Det var fantastiskt kul och motiverande.

Läsning var mycket svårt den här tiden och även den enklaste barnbok gjorde mig yr och förvärrade min huvudvärk. Läsa noter gick bättre märkligt nog. Visst kände jag att det krävdes en del hjärnkraft för att läsa in noterna från början, men jag har alltid spelat minst lika mycket på gehör som efter noter, så jag antar att det hjälpte. Jag lyssnade mycket på Yiruma och hade noterna mer som en slags komihåg-lapp. Det fungerade bra. Allt eftersom tiden gick hittade jag fler vackra stycken som jag tog mig an. När jag tillslut kunde spela "river flows in you" precis så vackert som jag hade hoppats kände jag mig väldigt nöjd och glad.

Jag förundrades redan från första stund över hur lätt pianospelandet kändes. Alla andra aktiviteter förvärrade mina symptom, men så verkade inte fallet vara här. Koncentration och fokus var otroligt svårt och uttröttande inom alla andra områden, men med pianot var det annorlunda. När jag spelade var det som att världen runt omkring tonade bort litegrann och plötsligt kunde jag fokusera igen. Samtidigt minskade min huvudvärk märkbart och även andra symptom mattades av. På något märkligt sätt blev jag inte trött alls utan pianospelandet verkade fungera som en slags aktiv vila för hjärnan. Varje gång jag spelade kändes det som att hela huvudet slappnade av. Det var jätteskönt och jag spelade mycket och ofta, dels för att det var roligt och dels för att när symptomen var som värst var pianot ett effektivt motmedel.

Då, när jag började spela, var pianot ostämt och lite trasigt, så som det varit i många år. Ungefär lika många år som jag gått och tänkt på att jag borde försöka få tag på någon som kan stämma och reparera det. När jag märkte hur pianot hjälpte mina symptom seglade det projektet plötsligt upp i prioriteringsordningen. När pianot sedan var stämt och alla dess tangenter fungerade var fröjden fullkomlig. En ny nivå av harmoni för min del.

Spelandet kändes meningsfullt, det var något uppbyggande som jag klarade av att göra. Något jag kunde ägna min tid åt istället för att bara kasta bort den på att vara sjuk. Barnen uppskattade spelandet och sa ofta "vad fint du spelar, mamma". De blev intresserade av att spela själva och det kändes väldigt positivt för mig. Under min sjukdomstid har jag annars känt att mina möjligheter till att berika barnens liv har varit mycket begränsade, men det här var äntligen något vi kunde dela.

Numera drömmer jag om att kunna spela för andra. Någon gång när jag är friskare och inte lika stresskänslig. Jag är inte så van att spela inför publik och jag gissar att det skulle innebära ett rejält stresspåslag. Kanske bäst att börja med en mycket liten publik i så fall. Vi får väl se...

Härom veckan snubblade jag över lite hjärnforskningsresultat. Tydligen har musik och särskilt just utövandet av musik numera en särställning inom hjärnrehabilitering. Musicerande aktiverar många delar av hjärnan samtidigt på ett sätt som ingen annan aktivitet setts göra, så det är kanske inte så konstigt att pianospelandet haft en sån "magiskt" effekt på mig. Inte för att jag förstår riktigt hur det fungerar eller varför jag kan fokusera utan att bli trött, men jag skulle gärna vilja veta. Under tiden fortsätter jag väl att spela och hoppas på det bästa. Evigt tacksam för att jag fått mina kvicka pianofingrar tillbaka.

comments powered by Disqus