Jag är där igen. Ramlat ner från stegen (bildligt talat). Hela veckan har jag legat. Nere på marken. Utmattad.

Orkar inte med någon. Inte ens min familj. Vill mest vara själv och fly bort från verkligheten.

Jag flyr in i lättsamma filmer och tv-serier av "feel good"-typ. Jag tar fram en burk Ben&Jerrys. Glassen svalkar skönt i mitt överhettade huvud. Jag sjunker in i ett drömland där jag får koppla bort allt.

Bara klara av att existera är bra nog i det här läget. Hjärnan fungerar inte. Att ta sig genom dagen utan alltför stor och/eller ihållande ångest är målet. Ännu en dag ner i sopkorgen, men vad gör det. En dag mer eller mindre. Jag har slängt bort så många dagar.

Jag är inte så bra på att visa mina svagheter utåt i verkliga möten i riktiga livet. Så som jag varit senaste dagarna vill jag inte visa någon. Den håglösa, uttröttade, grå personen som inte väcks till liv av något. Den vill jag inte att någon ska behöva se.

Jag berättar om det här istället. Det känns mer ok. Ni kan läsa och jag kan låtsas som att ingen vet.

I det här läget måste jag säga nej till allt. Särskilt sådant som innebär att vara social på något sätt, för jag har inte kraft nog till att upprätthålla ytan. Jag släpper inte ens fram ett telefonsamtal. Orkar inte. Det lilla liv jag har tar paus.

Familjen är de enda som ser mig och hur jag mår. Även om jag försöker dölja det så gott jag kan så lyckas jag inte.

Tänk att barnen ska behöva se. Det känns inte ok. En mamma helt utan ork som bara ligger. Utmattad. Utslagen. De är väl vana vid det här laget, men ändå. Fy fan.

comments powered by Disqus