Oftast när folk frågar om olyckan och vad som hände berättar jag den korta versionen. Nu ska jag berätta den långa versionen. Den som jag förmodligen själv behöver läsa när jag vill titta tillbaka och minnas.

Det var en vacker höstdag i början av oktober. Min äldste son hade sin nionde födelsedag och vi hade ordnat kalas hemma. Många barn, tårta, lek och spring, skratt och gråt. Så som det brukar vara på kalas.

En populär aktivitet bland barnen var att åka linbanan, som vi satte upp på gården för några år sedan. Jag stod vakt vid linbanan nästan hela dagen för att se till att allt gick lugnt och fint till när barnen åkte.

Framåt fyratiden på eftermiddagen var kalaset slut och föräldrarna kom för att hämta sina barn. Kön vid linbanan avtog och helt plötsligt fick jag infallet att jag skulle ta mig en åktur jag med. Liksom passa på att visa föräldrarna att linbanan har en rejäl konstruktion som även håller för vuxna.

Linbanan går dock ganska sakta och jag var hyfsat uppe i varv efter kalasdagen. Jag var sugen på mera fart helt enkelt! Så jag klev lite högre upp på stegen än vanligt och tog ordentlig sats. Jag höll hårt i metallpinnen som är linbanans handtag och svingade mig ut. Som den teaterapa jag är ropade jag "titta på mig", så alla skulle se.

Trots mina ansträngningar för att få mera fart så var det visst så att linbanan inte gick så värst mycket fortare ändå. Min extra rörelseenergi slängde istället iväg mig i en rejäl pendelrörelse, pinnen vreds ur mina händer och jag började falla.

Det är ju märkligt vad mycket man hinner tänka en sådan där gång. Det handlar om någon sekund och ändå går tiden så långsamt. Jag minns att jag funderade över hur det skulle kännas att att landa från ett fall så högt uppifrån. Jag har ju aldrig gjort liknande hopp förut. Jag var inte särskilt rädd, övertygad om att jag skulle landa på fötterna.

Helt plötsligt överraskas jag av att min kroppsställning ändras, det är som om att mina fötter och ben dras uppåt. Jag förstår ingenting, jag hade ju landningsställen klara liksom, vad hände nu? Det hinner jag inte fundera vidare på. Jag känner hur min vänstra skinka touchar marken väldigt lätt. Jag upplever en millisekunds känsla av förvåning. Skulle det inte göra ondare? Då, med full kraft, möter marken min vänstra axel. Smärtan är obeskrivlig. Av allt jag föreställt mig så var den här smällen hårdare än hårdast. Det lilla faktumet att mitt huvud också fick en hård smäll mot marken är inget jag noterar då, allt fokus ligger på axeln. Trots den skarpa smärtan i axeln börjar jag instinktivt att skratta högt åt min dumhet. Förmodligen med baktanken att visa alla andra att jag var ok.

Min 7-åring står bredvid mig och har sett allting. Jag känner att medvetandet är på väg att försvinna och hinner säga till honom "nu svimmar jag". Jag vill ju inte att han ska bli rädd. Jag lägger mig i sidoläge och sedan försvinner jag bort.

Under min korta medvetslöshet drömmer jag en mardröm. Jag minns att drömmen från början handlande om att jag skulle ordna ett barnkalas. Det var en sådan där extremt stressande dröm där inget fungerar. Allt var kaos. Fast jag bara var borta en kort stund upplevde jag det som att jag drömde lika mycket som under en hel natt. Mot slutet av drömmen byts kaoset ut mot fullständig panik. Ordet panikdödsångest är nog passande. Jag trodde i min dröm att jag skulle dö. Smärtan och paniken. Det var fruktansvärt. Outhärdligt. Jag minns att jag mitt i värsta paniken tänkte "andas, andas". Jag tror att det här med att fokusera på andningen för att uthärda smärta nog sitter djupt inpräntat i mig. Det kanske gör det efter tre barnafödslar. Jag var väl egentligen i en slags dröm men var ändå väldigt medveten i drömmen på något sätt. Jag har svimmat flera gånger förut, men aldrig såhär.

Min andningsstrategi hjälpte inte mot smärtan, kanske för att jag faktiskt var medvetslös... Jag försökte ta antetag med kunde inte. Precis när jag trodde att allt var förbi så vaknar jag till. Lättnaden vet inga ord. Jag lever. Smärtan är kvar men det hemska är borta. Jag hör en av föräldrarna prata i telefon med SOS-alarm och jag blir plötsligt väldigt självmedveten. Nej. Inte ambulans, pinsamt! Jag har ju bara ramlat lite.

Jag yttrar mina första ord innan jag ens öppnat ögonen - "det behövs ingen ambulans". SOS-alarm var dock av en annan åsikt. Fall från hög höjd måste alltid kollas upp och 4 meters fall räknas dit. Självklart! Men just då hade jag lite svårt att få in det i min hjärna.

Jag märker att min man håller i mitt huvud. Jag förstår inte varför först. Är det istället för en kudde?

Jag märker också att jag är blöt. Jag har kissat på mig. Å nej! Jag vägrar åka ambulans med kissbyxor på. Jag ber min man hjälpa mig in till duschen. Axeln gör jätteont och är allt jag tänker på. Den är i ett framtryckt läge och jag kan inte räta upp den, så jag tror att den har åkt ur led.

När jag får av mig kissbyxorna upptäcker jag ett avlångt blåmärke runt höger lår. Jag har efteråt insett att remmen som används till att dra tillbaka linbanan till startposition, den hängde ner från linbanan och måste ha slingrat sig runt mitt högra ben. När jag föll snörde remmen fast sig kring benet. Det var därför jag hamnade upp och ner istället för på fötterna.

Min man hjälper mig med kläder och dusch och tillslut har jag torra kläder på mig igen. Jag går ut till de andra och pratar lite medan vi väntar på ambulansen. När jag hör sirenerna ljuda på avstånd känns det som att jag vill sjunka ner i marken. Vad himla pinsamt. Det är ju ingen större fara med mig, jag har ju bara ont i axeln och nu spelar ambulansen för hela bygden...

Ambulansen kommer tillslut fram. Ambulanssjuksköterskan hör efter vad som har hänt. Vi hjälps åt att berätta och visa. De kollar min axel och konstaterar att den inte är ur led. Jag får sätta mig på båren och så rullar de in mig i ambulansen.

Väl i ambulansen ställer sjuksköterskan lite standardfrågor och fyller i sina papper. Sedan säger han åt mig att vila och slappna av. Jag får gärna sova en stund. Han poängterar också lugnt att jag inte behöver hålla masken inför honom.

Vaddå hålla masken, tänker jag först. Jag håller väl inte masken? Sedan blundar jag och slappnar av. Oj vad trött jag är känner jag nu. Jag höll nog visst masken. Jag ligger där i ambulansen och sjunker ner i djup avslappning, så skönt det är. Jag noterar lite förvånad att jag, trots tröttheten, faktiskt inte somnar.

När vi kommer fram är ambulanssjuksköterskan övertygad om att jag sovit, min puls och mitt blodtryck sjönk riktig lågt. Jag berättade att jag var vaken hela tiden, men jag tror inte att jag övertygade honom riktigt.

Vi kallpratar lite medan de tar fram en ny bår åt mig på akuten.
-Ja, bara jag inte fått hjärnskakning, sa jag. För jag ska köra 30 mil till ett viktigt möte på tisdag.
De båda ambulansmännen skrattar och tittar på mig och säger:
- Helt klart har du fått en hjärnskakning!
Jag fattar först inte riktigt. Jag har ju inte kräkts eller mått illa. Då kan det väl inte vara en hjärnskakning? Fast tydligen kan det det.

Min man hade ju redogjort för det som hände när jag var avsvimmad, men trots det drog jag aldrig slutsatsen att något skulle ha hänt med mitt huvud. Jag kände mig mestadels helt som vanligt. Lite trött bara.

Enligt min man var jag medvetslös någonstans mellan en halv till en minut. Det kändes som en evighet för honom förstås, men det var nog inte mer än så ändå. Jag hade väldigt konstig väsande andning i början. Kanske tappade jag luften, så det var därför. Efter ungefär halva tiden slutade jag andas och fick ryckningar i hela kroppen. Det var nog ganska läskiga sekunder för min man. Han hade tänkt att starta HLR men just då vaknade jag till. Anledningen till att han höll i mitt huvud var visst för att försöka hålla nacken rak utifall den var bruten, så då fick jag det förklarat för mig också.

Ja, vilken galen dag det där var...

Jag ringde min mamma som kom och höll mig sällskap på akuten. Jag tänkte på vad skönt det var att hon kunde komma. Sällskap av någon nära är verkligen lugnande när hela ens liv vänts upp och ner. På läkarnas rekommendation blev jag kvar över natten för observation. Risken för hjärnblödning är störst under första dygnet. Jag kunde också välja att göra skiktröntgen och sedan få åka hem, men läkaren tyckte det var bättre för en trebarnsmor att få vila på sjukhuset än att åka hem till familjen. Plus att det alltid är bra att undvika stråldoser om man kan. Min mamma höll med. Jag ville såklart helst hem, men förstod att det bästa nog var att bli kvar.

Trots den trötthet som jag kände i hela kroppen så kunde jag inte somna. Jag fick värktabletter men hade ändå huvudvärk och väldigt ont i min axel. Det var svårt att hitta en sovställning som inte gjorde ont. Hjärnan gick på högvarv och kunde inte stanna, hur mycket jag än försökte lugna den. Jag låg vaken till framåt 5-tiden på morgonen då jag slumrade till i ca 1,5 timme. Sedan vaknade jag och packade ihop mina saker.

Jag fick instruktioner av sköterskan på akuten kring vad jag skulle tänka på. Inte titta på tv och sånt, och skulle jag få plötsligt mer ont i huvudet så skulle jag ringa 112 igen. Sedan var jag fri att gå hem.

Jag minns inte riktigt vad jag gjorde resten av den dagen. Jag tror att jag gick hem till min mamma, eller om hon kom och hämtade mig med bilen. Jag tror att min man sedan kom och hämtade mig hos henne, men jag minns det inte. Det är den mest logiska händelsekedjan dock.

Tidsramen för hjärnskakningen i mitt medvetande var då 1-2 veckor. Kanske 4 om jag hade riktig otur. Sedan skulle jag vara frisk. Det var nog inte så farligt det här. Jag tänkte att jag kanske skulle passa på att måla om köksluckorna när jag nu ändå var tvungen att vara hemma sjukskriven... Som ni förstår så tog jag inte den här skadan så värst allvarligt från början.

Nu tio månader senare kan jag meddela att köksluckorna fortfarande har kvar sin 35 år gamla orangeröda färg.

comments powered by Disqus