Jag hörde från någon föreläsning på youtube att när läkarvetenskapen först identifierade ADHD för över hundra år sedan, så kallade de det "mild hjärnskakning". Det säger litegrann om likheterna mellan hjärnskakning och ADHD.

Tack vare min sjukdom har jag fått uppleva hur det är att leva med en hjärna som jag inte har kontroll över. Den lever sitt eget liv på många sätt. Jag tror att det gett mig en betydligt större förståelse för personer med NeuroPsykiatriska Funktionshinder (NPF) som t.ex ADHD än vad jag hade tidigare.

Jag har personer i min närhet som fått ADHD-diagnos och även de som ännu inte tagit steget att söka hjälp eller ens anar det själv, men där jag har mina misstankar om att någon typ av NPF spökar i bakgrunden. För att försöka förstå dessa personer bättre har jag tidigare läst en hel del bl.a om ADHD. Men jag ska vara ärlig, orden jag läst har varit bara ord. För beskrivningarna som räknas upp är svåra att verkligen relatera till tycker jag. Realistiska bilder av hur verkligheten faktiskt ter sig för dessa personer har jag aldrig lyckats få. Kanske måste man läsa sådant som är mer skönlitterärt skrivet, men jag har aldrig ramlat över något sådant.

Jag har läst ordet koncentrationssvårigheter, men aldrig kunnat förstå hur det faktiskt manifesteras i den person som är drabbad. Det är väl kanske inte så konstigt att det är svårt att föreställa sig hur det är, när man har en hjärna som nästan aldrig sviker. Sedan olyckan känner jag en helt ny förståelse. Som att en helt ny begreppsvärld gjorts tillgänglig för mig. Nu förstår jag hur svårt och rent av omöjligt vissa saker kan vara för dessa personer och att än de behöver anstränga sig mycket mer än de flesta av oss, för att få vardagen att fungera.

Jag har fått insikt i hur det kan kännas att inte ha kontroll över sitt främsta arbetsredskap. Att ha en hjärna som lätt glömmer, en hjärna som tar in alla intryck och inte kan sortera bort oväsentligheter, att ha en hjärna som så extremt lätt distraheras från det jag satt mig för att göra.

Distraktioner är inte som ett vänligt pekfinger på min axel som pockar på uppmärksamhet och som jag kan ignorera en stund om jag måste. Nej, en distraktion är som en stor björn som kommer och brottar ner mig. Går inte att ignorera alls - maktlös är känslan!

En annan påfrestande sak är att inte ha ett fungerande arbetsminne, alltså att inte kunna hålla mer än en sak i huvudet åt gången. Det jag hade i huvudet när björnen kom försvinner bort. Sedan kan jag inte komma på vad det var jag tänkte på. Kanske kommer det tillbaka igen om en dag eller tre. Kanske inte.

I vanliga fall har jag lätt för att fokusera och koncentrera mig. När jag är i samtal med en person brukar jag inte höra vad de som sitter bredvid oss pratar om. Jag störs liksom inte av det som händer runt omkring, min hjärna sorterar bort det. Sedan hjärnskakningen har jag inte längre förmågan att stänga ute irrelevanta saker utan min hjärna tar in alla intryck. Att lyssna på en person när musik spelas i bakgrunden, tv:n står på eller någon annan också pratar i närheten, kräver stor koncentration. Jag måste aktivt försöka tänka bort störningskällan och det gör mig snabbt mentalt trött.

Allt det där om minne, koncentration och förmågan att sortera intryck är sådant jag förstått att de flesta med ADHD också har problem med. I olika grader givetvis, men ändå liknande det jag upplevt tror jag.

En annan sak jag läst om ADHD är just svårigheten att planera, organisera och prioritera. Förmågor som hos mig i vanliga fall tickar på automatiskt vid sidan av de andra aktiviteter som upptar min tid. Nu efter hjärnskakningen har all form planering och organisering varit extremt svårt. Jag ska försöka beskriva min upplevelse med en liknelse.

I vanliga fall ligger min tänkta framtid framför mig som en trädgårdsgång som ska läggas med oregelbundna skifferplattor. Plattorna är mina aktiviteter. De ligger där framför mig och allt eftersom jag går framåt så kommer plattorna på plats. Ojämnheterna anpassas till varandra med någon slags automatik i min hjärna så min trädgårdsgång blir jämn och fin att promenera fram på. Jag snubblar inte och slår inte i mina tår någonstans. Jag har tidigare inte ens reflekterat över att det här är något jag faktiskt gör, allt har bara fungerat på något sätt. Min förmåga att organisera, planera och prioritera, har innan olyckan alltid gått på autopilot.

När jag nu haft hjärnskakningen har det varit som en mörk mur i min hjärna som helt blockerar sikten för mig. Jag kan inte se trädgårdsgången och var den ska läggas. Jag kan bara hantera det som händer nu, idag. Allt annat ligger gömt bakom muren. Det är som att stenplattorna bara dimper ner rakt framför mig, utan att jag har chans att måtta in dem mot varandra. Det blir ojämnt och svårt att gå och hela tiden slår jag stortån i kanterna, snubblar och ramlar. Livet blir väldigt jobbig när man inte har förmåga att vara förutseende, helt enkelt.

Idag, drygt ett år efter olyckan har ganska mycket av muren rivits ner. Jag kan planera igen, men det tar mycket kraft. Autopiloten är inte påkopplad än, men jag kan åtminstone röra på spakarna om jag behöver.

Det har varit en mycket märklig upplevelse att inte kunna se framåt, att inte kunna visualisera i huvudet och undvika att det kör ihop sig i vardagslivet. Nu förstår jag hur mycket arbete den förmågan besparar mig i vanliga fall. Utan den hamnar jag lätt i akut problemlösning hela tiden, vilket är extremt energikrävande och uttröttande. Jag börjar ana hur mycket kraft många personer med t ex ADHD måste lägga på att få ihop sitt vardagsliv och att det är lätt att missa saker oavsett hur mycket man kämpar.

Jag minns när jag skulle börja arbetsträna/jobba ca 7 månader efter olyckan och jag var tvungen att försöka planera och styra upp min vecka. Det var jättesvårt. Fastän jag skissade upp veckan på papper med aktiviteter hit och dit så var det näsan omöjligt att koordinera det jag skulle göra på ett vettigt sätt. Dagarna och aktiviteterna var ett enda virrvarr. Jag hade jättesvårt för att få överblick, FAST allt stod där på papperet!!! Det var som att min hjärna bara kunde tänka på den aktiviteten jag tittade på för tillfället. När jag gick vidare och skulle titta på nästa aktivitet var den tidigare helt bortglömd. Allt blev bara en enda röra. När jag tillslut kämpat mig igenom planeringen var jag helt slut... Så ytterst märkligt, att sådant som jag i vanliga fall inte ens reflekterar över att jag gör, kan vara så jobbigt nu.

Det är ju så lätt när jag ser min trädgårdsgång framför mig, så jag kan koordinera och prioritera det jag möter. Utan beredskap är jag chanslös när överraskningar kommer. Sjuka barn, en dålig natt eller något annat oplanerat. Mina svårigheter med planering och disponering var nog en viktig bidragande effekt till att jag fick mitt stora bakslag och var tvungen att avsluta jobbförsöket. Jag klarade inte av att ha ännu en boll i luften. Jag hade fullt upp med mig själv och min familj.

Det går som sagt lite bättre nu. Mitt arbetsminne har förbättrats och jag kan hålla en tanke kvar i huvudet medan jag tänker en annan, åtminstone nästan alltid. Det gör det lättare att planera och att hantera distraktioner, men fortfarande är jag långt ifrån min "vanliga" kapacitet. Jag glömmer ofta viktiga saker och har fått vänja mig vid att skriva upp allt som jag vill komma ihåg att göra. Utan påminnelser på mobilen vore jag hopplöst förlorad.

Jag minns första gången jag märkte att min organisationsförmåga hade börjat väckas till liv igen. Det var en fantastisk känsla. Jag och min man var på stan för bl.a läkarbesök med ett av våra barn. Dagen var fullbokad och avslutades med barnens träning på kvällen och dessförinnan skulle de två andra barnen hämtas på skola och dagis och få middag mm. Pga en bil som inte ville starta så hamnade vi i tidsnöd där på stan. Vardagen körde ihop sig alltså. I denna "vardagskris" som vi upplevde tickade mitt problemlösningsmaskineri igång för första gången på länge. På det sätt som i normala fall alltid sker när jag stöter på problem, men som varit utom räckhåll för mig sedan olyckan. Det krävdes väldigt mycket tankekraft, min hjärna blev helt slut och jag fick grymt ont i huvudet av det. Men jag gjorde det! Jag lyckades måla upp en bild i huvudet och lägga pusslet med skifferplattorna. Jag fick det att fungera tillslut även om det var väldigt krävande.

För mig var det en stor seger att känna att hjärnan liksom svarade på mina anrop. Jag fick se skymten av mitt gamla jag, en bekräftelse som kändes obeskrivligt skön att få. Det fyllde hela mig med hopp och tillförsikt.

Ja, det finns mer att skriva om på det här temat. Många fler intressanta likheter mellan PCS och ADHD, jag får väl återkomma till det. Nu ska jag dock ta och vila hjärnan en stund. Nöjd över att jag äntligen lyckades få klart det här inlägget.

comments powered by Disqus