I början av året nämnde min chef att jag kanske borde gå och prata med någon. En terapeut eller liknande. Jag blev lite överrumplad. Jag är ju inte deprimerad. Jag klarar mig själv så bra. Inte behöver jag gå och prata med någon. Det är ju för folk med seriösa problem, sådana som mår dåligt, har självmordstankar och sånt.

Hon är klok och har bra intuition, min chef. Jag är också medveten om att det alltid är lättare att se vad andra behöver, än vad man behöver själv. Därför försöker jag lyssna på de goda råd jag får, även om jag själv först bara tycker att det låter konstigt.

Efteråt insåg jag att hon nog märkte hur jag bubblade av prat. Pratbehovet har varit stort nämligen. Mycket har hänt. Största krisen i mitt liv hittills. Kanske någonsin. Så pass stor att det här med "egen kraft" bara räcker till en del av sträckan som ska vandras. Efter att ha tänkt lite förstod jag att med lite hjälp kan jag komma fortare och smidigare fram. Det blev som en vändpunkt, plötsligt kändes det som en jättebra ide att söka hjälp. Jag tog, via min läkare, kontakt med Rehabcentrum igen och bad att få träffa en kurator.

Det blev tydligt att jag behövde hjälp att sortera tankarna, bearbeta saker och hantera den stora stress som byggts upp inom mig. Allt för att kunna se den bästa vägen framåt. Jag insåg att bara för att jag inte gick omkring superdeppig hela dagarna eller hade självmordstankar så betydde inte det att jag mådde bra, var i balans eller att jag på något sätt hade överblick över min livssituation och vad som bäst borde göras.

Faktiskt, ska jag erkänna, att det fanns ett tillfälle förra sommaren, då jag för en kort stund övervägde möjligheten att bara dö ifrån allt det jobbiga. Det var en tanke som naturligt bara smög sig på mig, där och då, i min gråa tillintetsägande existens. Det kändes bara spontant som ett skönare alternativ. Visst, visst, när jag blev medveten om vad jag faktiskt tänkt, tänkte jag givetvis vidare och mitt mer medvetna jag insåg naturligtvis direkt att det där är något jag aldrig skulle göra. Men jag tror den där första tanken inte på något sätt var kopplad till vad jag hade att leva för eller inte, den var bara ett tecken på hur tungt livet faktiskt var. Tanken kändes inte främmande eller skrämmande, utan mer bara som en naturlig följd av mitt tillstånd. Jag tror en del av oss får den ibland, men att väldigt få pratar om det. Det är väldigt tabu.

Den där lilla korta upplevelsen var väldigt lärorik. Den lärde mig hur en sådan tanke kan dyka upp utan någon som helst förvarning och kännas helt naturlig och självklar. Den lärde mig också något om vikten av att vara behövd och sedd, så ens medvetna jag lätt kan förkasta den spontana tanken som uppkommit. Den blev också en viktig signal för mig själv. Oh shit, det är så illa alltså!

Jag tror de flesta kanske funderar över det där med självmord någon gång. Det gör man väl spontant när man pratar om eller tänker på själva företeelsen. Det har i alla fall jag gjort. Jag har dock tidigare haft lite svårt att sätta mig in i hur de tänker och hur de gör, de som lyckas driva sig själv till att genomföra det. Jag tror att jag förstår lite bättre nu. Nu vet jag att det inte är något man tänker ut på det sätt jag föreställt mig, utan snarare en känsla och en visshet som man bara får. En längtan efter lättnad. En lättnad att få komma bort från den grå, livlösa, tomma tillvaron. För mig kändes en kort stund självklart att välja ingenting, framför den verklighet jag hade.

Jag läste senare en bra redogörelse för det här med självmordstankar, hur det kan smyga sig på och framstå som ett vettigt alternativ bara för att man inte kan greppa vad man egentligen behöver.

Jag tror jag förstår nu hur det kan börja... Så naturligt och smygande. Det svåraste på hela resan kanske är att inse att tankar på att lämna jordelivet egentligen bara är ett stort rop på hjälp från ens undermedvetna. Och att sedan orka och våga söka den hjälp man behöver. Det är nog lätt att hålla tyst till en början, sådär som man gör. Men att berätta för någon är nog första steget och ett extremt viktigt steg dessutom.

Det är mycket jag lär mig på denna PCS-resa. Nu har jag erkänt en del för mig tidigare helt otänkbara saker. Sånt jag aldrig tidigare nämnt. Denna nära upplevelse med en sjuk hjärna lär mig så mycket. Bland annat att vi måste våga prata om psykiskt ohälsa. Det är en sak som är helt klar. Våga prata, sluta skämmas. Det är något som kan gå över eller mildras precis som vilken annan sjukdom som helst, bara man ser till att få rätt hjälp. För mig som är van att må så bra psykiskt i vanliga fall är det kanske lättare, jag vet hur bra det kan vara. Kanske är det lättare att hålla modet uppe med en tydlig målbild och en stark övertygelse. Kanske gör "vanan" av att må bra att jag har ett invant tankemönster som hjälper mig nu när det är svårt? Jag spekulerar, men jag har märkt att jag ändå verkar glida genom den här PCS-tiden hyfsat i balans jämfört med många av mina PCS-vänner runt om i världen. Förhållandevis lite ångest och depression i min värld ändå. Tacksam är jag för det, samtidigt som jag också känner att det förpliktar. Liksom viktigt att jag berättar och synliggör, eftersom jag vågar och orkar.

comments powered by Disqus