Den 12:e januari ringde min handläggare på Försäkringskassan. Han meddelade att de kommer sluta betala ut ersättning till mig med omedelbar verkan. Enligt den försäkringsmedicinska teambaserade utredning (TMU) jag genomgick i december så är jag 100% arbetsför.

Jag förstod ingenting. Ingenting.

Min första respons till handläggaren var bara ett stort - VA!!! Det kan inte vara möjligt!

Efter utredningen jag gjorde på Rygginstitutet i Sundsvall var jag säker på att jag skulle få fortsatt sjukpenning. Jag uppfattade det som att alla jag träffade där förstod när jag förklarade min vardag och hur mina nedsättningar begränsar mig i allt jag tar mig för. När den ansvarige läkaren ringde upp mig efteråt och gav mig en muntlig sammanfattning av utredningen blev jag imponerad över hur väl de lyckats fånga in den problematik jag brottas med. Särskilt med tanke på den begränsade tid som stod till förfogande.

Handläggaren förklarade hur mina testresultat endast visade lätta till måttliga nedsättningar. Koncentrationsförmågan hade bedömts som måttligt nedsatt och i övrigt fanns endast lätta nedsättningar. Därför ansåg FK att jag har full arbetsförmåga i ett icke koncentrationskrävande yrke.

Men, sa jag, det är ju koncentrationsförmåga över tid som är mitt problem. Hjärntröttheten. Var är den bedömd?

Det kunde inte handläggaren svara på. Det var försäkringsläkaren som hade gjort den bedömningen.

Jag kände mig totalt överkörd. Överkörd av en ångvält. Allt hopp jag byggt upp under senaste tiden slogs i spillror. Bara sådär.

Jag hade inte bara fått hopp, jag hade skapat förväntningar. Med hjälp av nya medicineringen skulle jag ju bygga upp mig själv nu. 2017 skulle bli året då jag för första gången klarade av att genomföra de uppbyggande aktiviteter som mitt rehabiliteringsprogram består av. Äntligen skulle jag ha en hyfsad chans att bli piggare, starkare och mer uthållig. Jag skulle äntligen ha en rimlig möjlighet att bygga något för framtiden. Bli mer välfungerande som person.

Nu insåg jag att jag istället skulle bli tvungen att lägga min energi på att hantera myndigheter istället. Jag skulle bli tvungen att fokusera på en helt annan kamp än den som logisk sett var den mest viktiga för att jag någonsin skulle kunna återfå någon typ av arbetsförmåga.

Jag bröt ihop där och då, med handläggaren i andra änden. Jag bad om ursäkt till honom för det. Han sa att det inte var någon fara. Visst förstod jag att jag inte är den första att bryta ihop av ett sådant här besked, han är nog med om det ganska ofta, men för mig var det första gången.

Jag frågade några frågor till mellan hulkningarna och skrev ner några viktiga saker, så som hur överklagande går till och att jag måste anmäla mig hos arbetsförmedlingen omgående.

När jag lagt på började jag gråta hejdlöst. Jag kände hur jag nog mjuknat lite senaste tiden, blivit mer avslappnad, låtit mig bli förvissad om att allt skulle gå bra nu. Nu efter det här beskedet kände jag bara att jag inte orkade mer. Hur hårt jag än kämpat för att nå dit där jag är idag, så var det nu som om all kraft bara rann ur mig. Hela jag bara sjönk ihop till något oformligt och hopplöst.

Innerst inne visste jag ju att jag skulle ta kampen, även om det inte kändes så just då. Jag ger aldrig upp oavsett hur jobbigt det är. Jag hittar alltid vägar fram. Det var liksom inte det. Det var sorgen. Sorgen över att nu behöva ta på mig rustningen igen och kraftsamla för att åter gå ut i krig. Den slog mig kraftfullt, som en slägga i magen.

Jag känner sorgeprocessen rätt väl vid det här laget. Jag visste att det skulle ta några dagar av total vila och verklighetsflykt innan jag kunde börja ta itu med något över huvud taget. Under tiden kände jag hur musklernas spänningsnivå ökade successivt. Hela kroppen liksom stramades åt. Den klassiska stressreaktionen som gör en redo för kamp var påtaglig. Hjärnan gick på högvarv för att processa situationen och hitta möjliga strategier fram. Själv försökte jag hitta lugn och motivation, men det var i princip omöjligt. Hela kroppen löpte amok.

När brevet från FK kom några dagar senare så rev jag upp kuvertet och slängde mig över innehållet. Beredd att nagelfara utredningen från Sundsvall och hitta alla fel. Döm om min förvåning när jag inte hittade några. Min hjärntrötthet och hur den begränsar mig fanns beskrivet på flertal ställen i utredningen. Utredningen var bra gjord, precis så som jag hade fått uppfattningen om att den var.

Däremot fanns ett papper med några rader från den telefonkonsultation min handläggare haft med den försäkringsmedicinska rådgivaren. Med fyra fattiga meningar beskrivs grunden till FK:s planerade beslut att avslå fortsatt sjukpenning. Fyra meningar.

"Av TMU framgår att K har måttliga hinder i att fokusera uppmärksamhet.

Av TMU framgår att K har lätta hinder att företa mångfaldiga uppgifter, genomföra daglig rutin, att hantera stress och andra
psykologiska krav, även lätta hinder att hantera mellanmänskliga interaktioner och relationer.

Sammantaget styrker TMU-dokumentationen att K har förutsättningar för arbete."

Försäkringskassans beslut framstod för mig som helt ologiskt och verklighetsfrånvänt. Vem som helst som läser den försäkringsmedicinska utredningen skulle kunna förstå att jag inte har möjlighet att ta ett arbete. Jag har ju fullt upp med att klara vardagen så som den är nu.

Nästa steg var att ge mina synpunker på Försäkringskassans planerade beslut. Något jag verkligen inte hade energi över för. I det här fallet måste dock allt annat stryka på foten samtidigt som jag dessutom kör helt slut på mig själv.

Jag andades några djupa andetag och tog mig an min uppgift. Gick igenom sida för sida. Insåg att det fanns mycket som behövde förtydligas och förklaras. Det tog sin tid. Huvudvärken och koncentrationssvårigheterna slog krokben för mig hela tiden. Efter en stund var hjärnan helt paj. Jag som i vanliga fall har lätt för att skriva kunde tillslut inte stava ett endaste ord. Det fanns inte längre någon koppling mellan det ord jag ville skriva och vilka tangenter mina fingrar tryckte på. Jag hade dessutom svårt att fokusera blicken för att se vad jag faktiskt skrivit. Det var extremt jobbigt. Efter fem dagars möda hade jag ändå sju A4-sidor skrivna. Det blev mer en pedagogisk introduktion till hjärnskador, hjärntrötthet och kognitiva förmågor än bara mina"synpunkter", men jag kände att det var viktigt att jag fick tydliggöra vad jag ansåg var felaktigt och vad som var rätt. Även om det medförde att mina barn fick äta mackor till middag och att jag själv var totalt slutkörd i veckor efteråt.

Jag var fullt medveten om ironin i att mitt långa välskrivna brev förmodligen mest skulle tolkas som en bekräftelse på den arbetsförmåga FK anser att jag har. Men vad skulle jag annars göra?

Fortsättning följer framöver...

comments powered by Disqus