utsikt

Är ute på årets första promenad längs stranden. Solen värmer gott och jag har satt mig ner på en sten för att njuta av omgivningen. Vågorna kluckar mot isen, vinden fläktar och två tallar som lutar sig mot varandra gnekar bredvid mig.

Det är tillfällen som dessa som jag passar på att njuta lite extra. Det finns mycket jag får avstå från nu jämfört med innan olyckan, men en promenad för mig själv såhär i vårsolen hade jag inte tagit idag om jag varit frisk. Då hade jag varit på jobbet istället och längtansfullt blickat ut på finvädret genom fönstret.

Jag sitter här och tänker på den gamla 80-talshiten "the only way is up". Den låten har varit med mig under den här resan, den har spelats upp där inne i huvudet när det känts extra tufft. Ibland är det lätt att tänka att jag är knäpp som fortfarande tror att jag ska bli bra. Snart har tre år gått, hur kan jag fortfarande hoppas? Det kan kännas lite uttjatat att börja prata om att jobba igen, just för att det misslyckats så många gånger. Då är det lite skönt att tänka att enda vägen är upp. Det är så det är. Ska jag lägga mig ner och ge upp kan jag lika gärna kasta in handduken direkt. Enda vägen är upp, så det är bara att trampa på.

comments powered by Disqus