Det känns verkligen som att tiden står stilla, men ändå rusar fram. Ett år går så fort, men det händer inte så mycket. Det är motsägelsefullt. På sätt och vis går tiden långsamt. Särskilt i början var det så, när jag hade ständigt ont och livet verkligen var plågsamt varje dag. Fast när jag nu ser tillbaka så känns det som tiden gått fort. Kanske för att jag har så lite att minnas. Få saker att hänga upp livet på. Hjärnskadan har väl också sett till att jag glömt mycket, vilket kanske är lika bra.

Ofta känns tiden inte så mycket värd eftersom jag inte kan göra så mycket av den. Däremot längtar jag efter de värdefulla stunder eller dagar då jag kan fungera bra nog för att göra något utöver det vanliga, något roligt och livsbejakande. Jag får jobba hårt för de där stunderna men när de väl kommer känns det "härligt - extra allt".

Jag inser ju att det är jag som står stilla och därför upplever att allt runt om mig rusar fram i jämförelse, medan min egen stillsamma tid går långsamt. Ja tiden är allt bra märklig. Den tickar på, konstant, men kan ändå uppfattas på så olika sätt. Långsam men ändå snabb.

Det är nytt för mig, det här med långsamheten. Jag är stilla. Kanske egentligen inte helt fel. Jag lär mig hantera stillheten och någonstans känns det ändå som en bra erfarenhet.

comments powered by Disqus