När man mår dåligt är det värdefullt att ha en källa till tröst, det kan till exempel vara ett behov som man kan tillfredsställa. Något som man faktiskt har kontroll över när allt annat i livet är kaos. Kanske är det bara en illusion av kontroll, men likväl något som får en att må bra en stund.

Alla har vi våra metoder för att lugna och trösta oss själva, minska den stress vi känner inombords. Vissa shoppar, andra dricker, några röker eller kanske går till gymet. Själv brukar jag till vardags kanalisera stress och frustration via mina träningspass, det fungerar väldigt bra. Men när träning inte är ett alternativ... ja då tröstäter jag istället.

Beroende av tröstmetod drabbas man av olika konsekvenser, vissa positiva och andra negativa och vissa mer allvarliga än andra. Fast så länge man inte behöver trösta sig precis hela tiden så spelar det inte så stor roll tror jag.

Den här tiden med PCS har för mig blivit en studie i tröstbeteende. Det är och har varit intressant att iaktta mitt tröstbehov och se hur det varierar med hur jag mår i övrigt. Faktum är att tröstätandet numera har blivit min viktigaste varningssignal. Kort sagt så kan jag bedöma hur jag mår utefter hur mycket glass jag äter. När jag inte lyckas hålla min normala diet utan faller dit på glass och andra kolhydrater så vet jag att jag måste tagga ner och vila mer. Det är faktiskt en viktig hjälp för mig i min svåraste utmaning någonsin - att bromsa mitt driv och min entusiasm innan jag kör in i väggen igen.

För det är svårt för mig att hela tiden vara uppmärksam på hur jag mår. Mitt fokus hamnar såklart mest på min familj och mina barn. Mitt eget mående trycker jag gärna undan till förmån för andra personer jag bryr mig om och för andra saker jag tycker är viktiga. Det fungerar bra i vanliga fall men inte nu när jag har en hjärnskada att ta hänsyn till. Nu vet jag att när jag börjar knapra knäckebrödmackor så är det dags att tänka till lite, är jag på väg att bli för trött? När jag bara måste ha ett paket Ben & Jerrys, ja då har jag låtit det gå på tok för långt. Då är det läge att dra ner på tempot och ta det lugnt, ta lite glass och vila tills orken återkommer.

För mig och troligen även för många andra är nog tröstbeteendet ofta kopplat till skam. Kanske för att det signalerar svaghet att behöva tröst eller kanske för att våra tröstbeteenden ibland utvecklas till sjukliga missbruk. Det finns en negativ koppling helt klart. På grund av det är jag så tacksam för det min neuropsykolog sa till mig i början av den här resan. Han hade just gett mig mina förhållningsorder, varav en var att hålla en bra kost. Jag avslöjade då mitt tröstätande för honom och berättade att det blivit en hel del glass sedan olyckan. Jag väntade mig en förmanade röst, men någon sådan fick jag inte höra. Istället säger han bara att det är helt ok att jag tröstäter. Det är bra, menade han, om det finns något jag kan ta till som gör livet lite lättare under den här tiden.

Lättnaden hos mig när jag hörde honom säga detta var stor. Min neuropsykolog godkände tröstätandet och lyfte på samma gång bort en stor del av den skamkänsla jag bar på. Så här efteråt förstår jag såklart att det är min mentala hälsa som är högsta prioritet. Känna press och stress är bara dumt. Den fysiska hälsan är viktig men kommer längre ner i priolistan.

Depressioner är mycket vanliga bland personer med PCS och en sådan skulle vara mycket skadlig för min återhämtning. Om den enkla njutningen av att äta glass hjälper mig att hålla modet uppe och mota bort negativa strömningar inombords, så är det jättebra. Min neuropsykolog fick mig att inse att det här är en begränsad period av mitt liv och att jag så småningom kommer må bättre och då kunna höja de krav jag har på mig själv och mitt liv. Det var en lugnande insikt.

Tröstmedlet no 1 sedan olyckan har alltså varit glass. När mina symptom kommer ordentligt känns det som en kraftig influensa med svår huvudvärk och hög feber. Då är svalkan från glassen tillsammans med sötman väldigt trevlig. Kanske ligger många års betingning i bakgrunden eftersom glass brukar vara det enda som går ner när jag är sjuk i vanliga fall och har feber på riktigt.

Jag lade om kosten för några år sedan och började utesluta kolhydratrika livsmedel ur min kost. Först med GI och sedan har jag fastnat för LCHF. Förmodligen har jag den kostomläggningen att tacka för att jag ändå inte gått upp mer i vikt än vad jag gjort. Min basmat har varit hyfsat bra även efter olyckan, men jag har lagt till tröstglassen. Under mina tunga perioder med mycket glassätande har jag också gått upp i vikt, men efteråt har bättre perioder kommit då jag inte känt suget så starkt längre. Med bara min vanliga mathållning har glasskilona ramlat bort ett efter ett och det har varit skönt. Det är alltid jobbigt att gå och dra på onödig ballast.

Härligast är såklart att orka med livet utan tröstätning. Sådana perioder ger mig signalen att livet är i balans och att allt är på väg åt rätt håll. Den här resan är dock en ständig berg- och dalbana, men åker jag dit på ännu ett paket Ben&Jerrys så må det väl vara hänt... Det är ju bara ett bevis på att varningssignalerna fungerar. Med hjälp av dem kan jag trimma in balansen i livet ännu lite bättre. Jag anar att den tidigare så skamfyllda tröstätningen istället kommer bli ett mer och mer inarbetat signalverktyg, som jag även som frisk kommer ha nytta av resten av mitt liv.

comments powered by Disqus