Livet just nu

Vardagarna börjar med att få upp barnen ur sängarna, få i dem frukost och iväg på skola och dagis. I lugnet efter morgonstormen gör jag mig en kopp te och äter frukost. Skönt.

Förmiddagarna går åt till att sova. Efter en intensiv uppladdning, med sjuka barn i fem veckor inför jul, sedan ett jullov på det och ett gäng öroninflammationer i januari så är jag mer än lovligt uttröttad. Jag har fått kämpa på för att vara stark fast jag inte är det. Som alltid kommer det surt efter. Så nu är det minimum 10-12 timmars sömn per dygn som gäller.

På eftermiddagarna ska barnen hämtas i två olika omgångar och om jag däremellan lyckas köra en maskin tvätt och diska lite så får jag vara väldigt nöjd. Ordna middag ska också göras och varje dag familjen får riktig lagad mat istället för gröt eller mackor så klappar jag mig på axeln.

Maken jobbar som anställd nu, istället för att vara egen som tidigare. Det betyder att jag inte har honom att luta mig emot under tuffare dagar. Å andra sidan är det skönt med några timmars riktig ensamhet varje dag. Tyvärr har han lång pendlingstid och kommer hem ganska sent, men orkar jag med att byta några ord med honom då så är det bra. Efter det är det dags för nattning av stora och små. Jag och dottern lägger oss samtidigt, lite nattning och sedan somnar vi båda. En lugn mysig stund som avslutar dagen.

Den nedåtgående spiralen

För att tvinga mig att klara av vardagliga saker som att t.ex hämta ved, laga mat eller få barnen i säng har jag fått kicka igång hjärnan med socker och kaffe. Socker och kaffe fejkar initiativ och pigghet och kan hjälpa mig igenom dagen när jag egentligen inte har kraft. Ett välbeprövat trick som säkert många använder då och då.

För min hjärna är det dock inget vidare det där. Hjärnan behöver vila, inte någon "konstgjord andning". Så nu får jag vackert acceptera min trötthet och sova bort halva dagen, hur frustrerande det än är. Vi får se hur länge det håller i sig. När jag blir så där trött så orkar jag inte med det som är uppbyggande. Det blir en nedåtgående spiral och jag vill inget annat än att den ska vända uppåt nu, att jag ska komma igång och skapa bra mat-, motion- och sömnrutiner igen, så jag bygger upp istället för att tära.

Jag har hoppats på att börja jobba ett tag nu. Hamnade i ett rejält bakslag i april förra året och var tvungen att återgå till heltids sjukskrivning. Kände mig dock på rätt väg i höstas och hade avstämningsmöte med FK, rehab-teamet och min chef inför tänkt arbetsträning och sedan jobb på riktigt. Sedan dess har det, som sagt, trasslat till sig och jag har fått skjuta på jobbstarten flera månader. Nu har jag varit helt sjukskriven i lite drygt ett år igen. Känns så galet. Jag vet rent logiskt att det är helt nödvändigt, men ändå... Att fortsätta befinna sig i den här situationen, efter all tid som gått, är lite svårsmält. Nu inser jag att jag måste skjuta på jobbstarten med tanke på min hälso-status. Kanske går det bättre i höst.

Ja, tiden flyger fram och jag sitter fast här. Enerverande, men bara att acceptera. Det känns på ett sätt fåfängt att tänka sådana tankar. Det viktigaste är inte mina drömmar om utmaningar, självförverkligande och ett vanligt liv igen. Det hade kunnat vara mycket värre. Samtidigt vet jag att det jag och familjen går igenom är svårt och det är viktigt att bearbeta känslorna. Det är en balansgång det där.

Det är ändå bra. Helt ok.

På det stora hela är allt egentligen rätt bra. Jag mår bättre och hela familjen mår bättre. Det känns positivt även om det varit en jobbig period. Jag hoppas snart få kraft över till att jobba med min hälsa. Något som är svårt om inte de andra också mår bra. Tillsammans är vi starka och tillsammans går vi framåt. Den glädje jag nu kan känna, över makens framgångar på nya jobbet, över att äldste sonen äntligen trivs i skolan, över den framåtanda och kreativitet och mellanbarnet visar, över minstingens underbara påfund och glada personlighet, den glädjen gör allt så mycket lättare. I väntan på att något händer för min egen del får jag leva av deras framgångar, för de är även mina på sätt och vis.

comments powered by Disqus