Det finns en psykolog i Östersund, Agneta Sandström, som forskar på utmattningssyndrom och hon har kommit fram till att stressen skapar riktiga skador i hjärnan. När jag först hörde det blev jag inte ett dugg förvånad. Jag har nämligen tidigare fått uppleva utmattningssyndrom och när jag nu även fått prova en hjärnskakning som denna, kan jag vittna om att de båda sjukdomarna är förvillande lika varandra.

Första gången jag läste om Agnetas forskning var en artikel i ÖP. Den publicerades redan 2011.

Sedan har SVT gjort en artikelserie om utmattningssyndrom ganska nyligen, där ämnet togs upp igen.

Här är en annan artikel om ämnet, som också inkluderar en länk till Agnetas avhandling.

De första veckorna med hjärnskakningen fick jag små korta stunder av ren och skär panik, lite då och då. Starka obehagskänslor var det, som rysningar i hela kroppen. Jag trodde, för en sekund eller två, att jag var tillbaka i utmattningssyndromet jag hade förut. Hela min upplevelse av omvärlden och hur det kändes i kroppen var så lika. Efter ett par sekunder när logiken kom ikapp kunde jag påminna mig själv, "just ja, det här är ju bara en hjärnskakning", och varje gång drog jag en lättnadens suck över det. Det här var på den tiden jag trodde att hjärnskakningen skulle gå över på 2-4 veckor. Inte vara med mig under många år, så som utmattningssyndromet var.

Det är svårt att skilja ut precis vad det var som gjorde att det kändes så lika, men jag tror det var nästan allt. Känsligheten för ljud- och synintryck, huvudvärken, känslan av en trög hjärna, tröttheten, det dåliga arbetsminnet, oförmågan att planera, koncentrationssvårigheterna. Allt det där försatte mig i ett tillstånd som påminde mycket om mina tidigare upplevelser.

Efter några veckor vande jag mig vid mitt nya tillstånd och de där små chockreaktionerna slutade komma. Jag fick istället sakta vänja mig vid något som faktiskt var ännu värre än den förhatliga utmattningen.

För generellt så är den här hjärnskadan ett antal resor värre än utmattningssyndromet. Den påverkar mitt liv på ett betydligt mera dramatiskt sätt och min hjärnas funktion är betydligt sämre. Utmattningssyndromet jobbades upp successivt under några års tid och jag anpassade mig gradvis, så det blev inte samma dramatiska omställning. Hjärnskakningen kom på ett ögonblick och hela min värld vändes upp och ner på bara en dag. Samtidigt så är belastningen på mig nu betydligt högre än vad den var då. Nu har jag tre barn som är beroende av mig. Under utmattningens första år hade jag bara mig själv att ta hand om. Fast då kämpade jag å andra sidan vidare med jobbet trots mina symptom. Ja, det är såklart svårt att vikta sjukdomstillstånd sådär. Jag får nöja mig med att konstatera likheter/olikheter.

Rent psykologiskt så tycker jag att min PCS är lättare att hantera. Orsaken är en olycka som inte kan skyllas på någon och allt i min omgivning i övrigt är bra. När jag brände ut mig så var felet mitt och bara mitt, det var åtminstone så jag tänkte. Det fanns många negativa känslor bundna till situationen, t ex aversionen som jag utvecklade gentemot min arbetsplats. Den finns det inte någon motsvarighet till nu. Då kunde det gå kalla kårar längs ryggraden om någon från jobbet ringde och ville ha tag på mig hemma. Jag blev överrumplad och ofta svarade jag inte, utan väntade tills jag hade samlat kraft och ringde sen tillbaka. Detta trots att jag trivdes jättebra med själva jobbet och hade bra chef och fina kollegor. Arbetet blev bara så starkt förknippat med det jobbiga tillstånd jag befann mig i. Ur den aspekten är det klart lättare nu. Jobbet medför positiva känslor av normalitet som hjälper till att lyfta mig, istället för att vara en psykologisk belastning.

En annan skillnad är att jag denna gång har tillgång till bra stöd från vården. Kunskapen kring PCS är generellt låg, men jag har turen att bo där spetskompetens finns. Jag får hjälp av duktiga specialister och det finns betydligt mycket mer kunskap att tillgå jämfört med vad som fanns gällande utmattningssyndrom för 10-15 år sedan. Jag fattade knappt vad det var som hände då. Jag visste inte vad jag skulle göra åt det och trodde definitivt inte att jag kunde söka vård för det. Det var ju ingen riktig sjukdom! Rida ut stormen och klara mig själv, det var min melodi.

Jag minns hur jag, utan att förstå det, pressade mig själv allt djupare in i utmattningen. Redan 2001 hade jag tydliga symptom på långvarig stress, men istället för att ta det lugnare försökte jag jobba på min personliga effektivitet. Jag köpte en "Time Manager". Ett jättebra verktyg. Där jobbade jag fram övergripande livsmål och i den smidiga kalendern fick jag både bra överblick och bra planeringsutrymmen. Jättebra avlastning för hjärnan och jag kände att jag fick bättre koll på livet. Jag hade redan då stora problem med både minnet och koncentrationen så min Time Manager blev ett ovärderligt stöd när jag tappade tråden titt som tätt.

Jag använde dock inte min Time Manager för att kunna ta det lugnare. Jag använde den för att klara av att fortsätta göra lika mycket. Jag pressade in uppdrag och aktiviteter som när jag idag tittar tillbaka gör mig alldeles matt. Hur sjutton tänkte jag? Jag var starkt övertygad om att jag klarade hur mycket som helst, den saken står ju helt klar!

Runt nyår 2002/2003 började jag sakta förstå att något inte stod rätt till. Jag hade haft panikångestattacker (eller vad det nu var) några gånger, men då vid nyår fick jag en rejäl en. Mitt bland folk, på en restaurang tillsammans med ett gäng kompisar. Det var läskigt. Kändes som jag skulle svimma, jag klarade inte av intrycken, paniken växte, jag tog mig ut ur restaurangen och sjönk ihop utanför. Helt färdig.

Efter det där hände vet jag att min dåvarande sambo (och nuvarande make) var rejält oroad och han pratade med min mamma om mig och min situation. Han hade ju sett länge att jag inte mådde bra. Mamma hade sedan ett snack med mig om att jag måste dra ner på jobbet och de övriga aktiviteterna i mitt liv. Jag hade själv svårt att se att jag skulle kunna dra ner på något. Allt var ju så kul och viktigt! Men visst, budskapet gick ändå fram till viss del. Jag förstod att det fanns ett allvar i det hela men jag förstod inte hur stort. Jag meddelade jobbet att jag var förkyld och stannade kvar hos mamma en vecka extra där efter helgerna i januari.

Såhär efteråt kan jag se att jag vid det tillfället hade behövt bli sjukskriven en längre period. Fått vila upp mig ordentligt och sedan fått lite professionell hjälp med att ta nya tag och skapa en mer balanserad och rimlig livssituation. Men sjukskriven för att man inte pallar trycket? Nej, det hade jag ingen aning om att man kunde bli. Och ingen annan runt omkring mig heller. Utbrändhet, som det hette då, var en ny grej och medvetenheten var inte stor. Hur som helst tog jag såklart på mig fulla ansvaret för min situation och att jag skulle reda upp den på egen hand var inget annat än fullständigt självklart.

Vid den tiden jobbade jag inom Landstinget (ett av landets större) som miljösamordnare för två förvaltningar som höll på att införa miljöledningssystem. Det var två heltidstjänster smidigt ihopbakade till en heltidstjänst. Jag var min egen chef och körde mitt race, jag hade inga konsulter utan utförde allt projektledarjobb, alla utbildningar och all administration själv. Ingen hade någon egentlig inblick i arbetsbördan förutom jag. Själv hade jag ett mål framför ögonen och körde på så mycket jag bara kunde. Det var väldigt roligt och utvecklande, men bara för mycket.

Som första åtgärd efter det där samtalet med mamma genomförde jag en förändring på jobbet. Som visserligen var bra, men långt från tillräcklig och på tok för långdragen. Jag meddelade mina chefer om att det var för mycket med två förvaltningar och det blev bestämt att jag skulle fortsätta med endast den ena. Det tog väl sisådär ett halvår att genomföra den förändringen och under tiden blev det inte bättre med mig.

Jag har många dagboksanteckningar från den här tiden. Jag försökte sammanfatta varje dag på de, för ändamålet, fiffiga bladen i min Time Manager. Jag har väldigt sporadiska minnen från den här tidsperioden så mina anteckningar, som jag nu har tittat tillbaka på, känns som en dörr till mitt glömda förflutna. När jag läser det jag skrivit så märker jag hur min alltjämt närvarande optimism och tankarna på att "snart blir det bättre" bär mig fram. Dag för dag. Vecka för vecka. Bara jag gör si eller så, bara jag genomför det här eller det där, så blir det nog bli bättre. Ska du se. En liten bit till bara.

Samtidigt läser jag hur jag en lördag ska hänga upp nya gardiner i vardagsrummet. Stryka och hänga upp fyra gardinlängder. Låter enkelt eller hur? Men - jag fixade det inte. Jag blev helt slut. Orkade inte. Och var tvungen att avbryta.

Vid den här tiden var mina fritidsaktiviteter nedskurna till nästan noll. Jag fick ständigt avboka aktiviteter pga trötthet och huvudvärk. Det jag ändå tvingade mig till att göra, var att fortsätta leda jympapassen på F&S. Jag hade varit jympaledare på F&S i många år och den delen av mitt liv var viktig för mig. Att inte kunna fortsätta skulle ju kunna betyda att det var något fel på mig... Hrm. Jag kämpade på med att hålla igång träningen, så jag skulle orka leda jympapassen. Dock var jag ofta sjuk. Ungefär en gång i månaden fick något virus mig på fall. Jag var ständigt i dålig form, ständigt i återhämtning från senaste förkylningen. Leta vikarier till de jympapass jag inte kunde köra var en plåga. Det var många ledare att ringa runt till och alla hade fullbokade kalendrar och svårt med tid för något extra. Den tröskeln gjorde att jag ledde en hel del träningspass som jag egentligen inte orkade med. Själva träningen var nog bra och viktig, fast man kan också se det som att den hjälpte mig att pressa mig själv ännu längre. Leda passen var roligt, men ett stressmoment jag hade klarat mig bättre utan.

I mina anteckningar läser jag om mina symptom;
- Huvudvärken som jag ofta hade, ibland extremt smärtsam, den kunde kännas som en kniv som stacks in bakom örat rakt in i huvudet
- Jag hade svårt att koncentrera mig. Fast jag visste att jag hade saker som måste fixas svävade jag bort i drömmarnas land. När jag försökte göra något blev jag lätt distraherad. Det var svårt att hålla tråden.
- Tröttheten, som var tärande
- Den dåliga sömnen, jag somnade ofta fort på kvällarna, men sömnen var lätt och på morgonen kände jag mig fortfarande trött, aldrig utsövd.
- Känslan av att ingenting någonsin var roligt längre. Jag hade ångestkänslor, kände mig vilsen och deprimerad.
- Känsligheten för ljud- och synintryck. Jag minns att när min sambo zappade runt mellan kanalerna på tv:n så fick jag panik inombords och det tokvärkte i huvudet. Han tyckte att jag var konstig.
- Jag var infektionskänslig och var sjuk ca 1 ggr/månad.

Jag hade verkligen noll självinsikt. Vad var det för fel på mig? Allt bara kändes jobbigt och besvärligt. Jag kunde inte förstå vad som hände, hur det hände eller hur allvarligt det var. Jag visste någonstans att något var fel, men jag hade ärligt talat ingen aning om hur jag skulle ta mig ur min situation.

Sommaren 2003 åkte jag på semester med min mamma till Australien. Vi hälsade på min ena bror som var där och jobbade och vi tog en roadtrip alla tre tillsammans under 5 veckor. Den resan blev på många sätt en prövning för mig. Vi upplevde många fantastiska och roliga saker, men oj vad det var jobbigt att möta mig själv utanför den inrutade vardagen och tryggheten hemma.

Dessutom tillsammans med två personer som hade en helt annan bild av mig. Bilden av hur jag brukade vara. Två som inte stegvis och nästan omärkbart vant sig med den apatiska zombien jag hade blivit. Så där som min sambo nog sakta hade vant sig vid mig, även om han samtidigt också uttryckte oro och ifrågasatte. Min mor och min bror var två personer som speglade mig så som jag verkligen var. Det var ingen rolig spegelbild att se.

Jag minns hur jag upplevde saker som att gå och handla som en mardröm. Det var så många intryck på affären, vilket gjorde mig väldigt stressad. Jag kunde bli galen på min mor och min bror som i godan ro gick runt och funderade på vad som skulle inhandlas. Själv ville jag bara därifrån så fort som möjligt. Trivialiteter som exempelvis frågan om vilken sorts mjölk vi skulle köpa, som gjorde att besöket drog ut på tiden, gjorde mig galen. Vilket märktes. I fortsättningen blev det helt enkelt bättre för alla om jag inte följde med och handlade.

Jag minns att jag hade några sammanbrott. Grät hejdlöst. Tyckte synd om mig själv, fast av helt fel anledningar egentligen. Jag pratade med min mor och bror, berättade hur jag kände mig. Satte ord på allt konstigt. Det var både skönt och jobbigt.

Jag läste en bok under tiden, om en tjej med narkotikamissbruk och hur hon blev skickad på rehab av sina nära och kära, men att hon inte tyckte att hon hade några problem. Hon tyckte att de runt omkring henne inte förstod och att de överdrev. Hennes brist på självinsikt hjälpte mig se min egen brist på densamma. Jag minns att det kändes näst intill pinsamt när insikterna kom ifatt mig.

Jag kände mig stärkt efter semestern och minns att jag mot slutet mådde betydligt bättre än i början. Jag utvecklade en viss självinsikt, men långt ifrån tillräcklig för att själv ta mig ur min situation. Så här i efterhand inser jag de orimliga krav jag ställde på mig själv, men att ta hjälp fanns inte på kartan.

När jobbet körde igång igen så fortsatte jag kämpa på. Ovetandes om att jag trots min minskade arbetsbelastning "på papperet" (bara halva jobbet nu!) fortsatte pressa mig själv allt längre in i utmattningen. Min kapacitet var ju långt ifrån normal. Många dagar försvann när jag bara satt där på mitt arbetsrum. Oförmögen att ta initiativ och genomföra saker, vilket i sig byggde upp stressen ännu mer. Jag visste så väl vad som behövde göras, men hjärnan lydde inte.

Jag kände en stark vilja att fly bort, att sluta på jobbet och flytta hem till Jämtland igen. Det kändes som att om jag bara fick komma hem så skulle allt bli bra. Min plikttrogenhet tvingade mig dock att stanna kvar, för att slutföra det jag påbörjat. Det jag "lovat" att jag skulle göra. Jag hör hur dumt det låter, men det var så jag tänkte.

I januari 2004 kom den fantastiska nyheten - jag var gravid! Det kändes helt underbart. Vi planerade, den nu självklara, flytten hem och vårt fortsatta liv som en familj. Jag var så glad och fylld med hopp.

På jobbet planerade jag att "hinna klart" under våren 2004. Helt orimligt naturligtvis, men inte i mitt huvud. Jag planerade in en intensiv vår som med all säkerhet hade varit helt förödande. Det hade med all säkerhet tagit stopp i något pinsamt misslyckande som tillslut skulle kommit fram i dagen.

Räddningen kom en dag när jag var iväg och höll utbildning. Den kom i form av en liten ryggolycka som resulterade i diskbråck och akut ischias. Jag blev alltså äntligen sjukskriven. Äntligen en giltig anledning till att ta det lugnt. Jag minns den befriande känslan av att få vila utan att känna mig som en svikare. Det var bara att ställa in aktiviteterna i min ambitiösa planering och låta livet gå vidare ändå. Jag räknar det där till en av mitt livs viktigare läxor. Att livet går vidare och allt ordnar sig. Ändå.

Jag var gravid i 14:e veckan när det hände och jag blev sjukskriven några månader för ryggen och sedan föräldraledig. Ryggen skötte jag om med sjukgymnastik och motion, den var i fint skick redan innan graviditeten var slut. I fyra år var jag sedan hemma med mina första två barn. Det blev min rehabilitering för utmattningen. Något som ändå fungerande hyfsat bra. Med barnen levde jag i nuet, från dag till dag. Jag behövde inte planera. Inte stressa. Jag kunde tillgodose alla deras behov genom att bara finnas där som mamma. Jag var tillräcklig bara genom att vara jag. Det var skönt att räcka till och dessutom göra det mest meningsfulla som finns. Jag kände mig lycklig och tillfreds.

Även om jag nog hamnade i en förlossningsdepression när första barnet kom och trots att sömnbristen när vi sedan blev fyra i familjen pressade in mig i ett zombie-liknande tillstånd, så blev jag ändå successivt bättre. 2008 kände jag mig äntligen redo att börja jobba igen. Gnistan jag länge saknat, hade kommit tillbaka. Jag fick ett jättebra jobb på en väldigt bra arbetsplats. Jag kände att jag kunde prova vingarna och jag märkte att de också höll. "Fake it until you make it" tänkte jag. Och sannerligen, sakta men säkert växte mitt självförtroende sig allt starkare igen.

På den vägen fortsatte jag sedan. På ett sätt blev det betydligt lättare att balansera jobb och privatliv när jag hade barn att ta hänsyn till också. Det fanns inte längre några tveksamheter kring vad som var viktigast. Tid och kraft måste varje dag finnas kvar till mina guldklimpar.

Innan min hjärnskada så kände jag verkligen att jag blivit återställd från utbrändheten. Jag klarade stressade situationer bra, orkade mycket och hjärnan hade god kapacitet för planering, samordning och oväntade situationer. Det ger mig gott hopp i min nuvarande situation. Jag vet av egen erfarenhet att min hjärna kan läka sig själv och bli kapabel och pålitlig igen. Jag måste bara vara tålmodig och ge den tiden den behöver.

Jag hoppas att den nya forskningen kring utmattningssyndrom ska göra att man tar tillståndet på mera allvar framöver. Jag blir smått galen när jag hör om utbrända som ska kbt:a sig tillbaka till jobbet efter endast en eller ett par månaders sjukskrivning. Vilket kanske fungerar för vissa, vad vet jag? För de personer som jag har sett drabbas, på de arbetsplatser jag har varit på, har det dock krävts betydligt mer. Det har varit ganska långa perioder av sjukskrivningar upphackade av ständiga "försök", där min instinkt, sådär på avstånd, hela tiden sagt att det är för tidigt. Jag gissar att om tio år kommer behandlingsmetoderna vara mer anpassade och ändamålsenliga, när forskningen hunnit ikapp bättre. Jag hoppas också att samhället och folk rent generellt ska ta mer hänsyn till hjärnans funktion framöver. Det behövs i vår nya livsföring, där hjärnan sällan eller aldrig får vila. De pauser som faktiskt behövs under dagen är inte tecken på lathet eller att man är oengagerad, de är en del av en smart och långsiktig strategi som ger plus på kontot för både arbetsgivare och de anställda.

comments powered by Disqus