Vem är jag, när allt det som manifesterar min person och mitt varande tas bort? När jag inte längre kan finnas till för andra, ja inte ens för mig själv? När jag har ständig smärta och blir ett egocentrerat vilande kolli som andra får ta hand om?

När allt annat är bortskalat - vad finns kvar?

Hade jag inte drabbats av min hjärnskada hade jag kanske aldrig behövt ställa mig den frågan. Jag kan inte komma på någon situation i vanliga livet där jag skulle behövt möta mig själv på det här sättet. Det är dock både på gott och ont. De flesta behöver nog aldrig konfrontera sig själva på det här viset och det är nog skönt att slippa. Samtidigt känns det som en nyttig erfarenhet.

Nu i efterhand är jag tillfreds. Jag har kanske egentligen inte fått svaret på frågan. För "vad" det var jag hittade, det vet jag inte riktigt. På något sätt har jag i alla fall funnit ro. Det där att märka att jag har ett värde, trots att jag är som jag är, det är viktigt tror jag. Det är en trygghet i sig att veta, att jag klarar av att fortsätta leva i en tillvaro där allt som definierar mig som person är borta.

Jag har fått krympa ner mitt liv till ett litet barns. En person som äter, sover, inte kan konversera något vidare och som roar sig med att titta på färgglada fina saker (läs: romantiska komedier på netflix). Jag har inte kunnat tänka, analysera eller minnas och jag har haft stora problem med att styra min tillvaro. När jag nu bygger upp mitt nya jag så känns det som att jag gör det utifrån en starkare grund. Jag har fått lära känna mig själv på nytt, fått acceptera mig själv som oproduktiv och krävande.

Det är ganska fascinerande faktiskt. Det jag tidigare känt som mitt vanliga jag har försvunnit och ändå finns jag där. När allt annat försvinner så finns ändå något kvar. Något som har existensberättigande. Jag vet inte riktigt vad det är, men jag tror jag tycker om det. Jag ser det fula och det fina. På något sätt finns det ett grundvärde där, värt att ta hand om. Det känns fint att veta. Trots all frustration och alla jobbiga stunder så tycker jag i grund och botten ändå om mig själv. På riktigt.

comments powered by Disqus