Kent

Igår var vi på konsert, min hjärnskada och jag. Ja, och så maken förstås. Kents avskedsturne. Det var magiskt.

Kent är ett speciellt band. Tillsammans med t ex Pearl Jam har de varit med hela vägen från tidiga ungdomsår ända fram till nu. De har fortsatt växa, utvecklas och skapat ny fantastisk musik samtidigt som jag själv vuxit upp. Sådan musik blir soundtrack för ens liv och får en speciell plats i hjärtat.

Inför konserten hade jag mina funderingar över hur det skulle gå. Alla människor. Alla intryck. Det höga ljudet. Så här efteråt kan jag bara konstatera att det gick bättre än väntat. Vi kom in precis när det började och hittade snabbt våra sittplatser. Jag stoppade i mina öronproppar och sedan drog allt igång. Det var plågsamt. Det blinkande starka ljuset, det kraftfulla höga ljudet. Jag försökte ta in och lyssna på musiken men kunde inte koncentrera mig alls. Först blev jag lite frustrerad över mig själv, men en stund senare kom jag på att det nog bara är min hjärna som måste ta in omgivningen först. Jag slappnade av och bara satt där och uthärdade/upplevde. Framåt fjärde låten började det lossna. Plötsligt kunde jag ta in musiken och de fantastiska texterna som sångaren Jocke Berg sjöng med sådan passion. Jag tog ur öronpropparna, för de bara dövade alla nyanser och jag ville inte missa en enda nyans från den här upplevelsen. Jag kunde faktiskt sitta där och lyssna utan några proppar. Det gick bra!

På något sätt är det både på gott och ont med min "nya" hjärna. Den nya känsligheten för intryck kan göra saker mycket jobbigare, men även låta mig uppleva saker mer intensivt än innan. Det är en ny värld för mig som jag upptäcker mer av allt eftersom tiden går.

Det var överväldigande med en så stark upplevelse som denna. Känna musiken vibrera genom hela kroppen. Känna hur orden som sjungs berör ända in i djupet av mig själv. Tårarna började rinna utför mina kinder ganska snart. Känslor vällde fram. Så mycket har samlats inne i mig de senaste åren och det bara kom upp till ytan, allt på en gång.

När texten "Vi ska leva leva livet, Vi tar allt ja allt för givet" sjöngs, så slog det an så stark. Troligen för att jag just där och då levde livet. Jag fick uppleva något färgstarkt och minnesvärt. Det är så sällsynt för mig nu för tiden. Samtidigt som jag verkligen inte tar något för givet längre - att få leva livet är verkligen allt annat än självklart för mig.

Ett verk, må det vara konst, musik eller vad som helst, kan handla om en sak för skaparen, men hur det berör och hur man tar emot det kan vara så ytterst individuellt och personligt. Det är väl det som kännetecknar riktigt bra kultur kanske, att alla kan hitta sitt egna personliga band till det. På många sätt är jag en förändrad person och jag märker att det också förändrar upplevelsen av konserten ikväll. Den musik jag trodde jag kände så väl har fått ny mening. Det är magiskt.

När "utan dina andetag" kom så gick tankarna till min älskade make. Allt vi gått igenom tillsammans de senaste åren och att jag inte vet hur jag skulle ha klarat av det utan honom. Den rikedom jag har just nu genom att ha honom och våra barn i mitt liv. Det var så starkt.

Det är lyxigt på något vis, att få känna starka känslor. De får inte utrymme i en vardag där mycket handlar om att vara stark och kämpa. Mycket läggs obearbetat på hög där inne i mig. När musiken så starkt kom så var det som en nyckel som låste upp en port till mitt inre. Plötsligt kom allt ut. Det var både skönt och lite jobbigt. Omvälvande. Som den bästa terapi, fast inte så välstrukturerad.

Känslorna har fortsatt strömma även idag. Jag går omkring och sjunger och samtidigt gråter, om vart annat. Tänker, reflekterar och känner tacksamhet, stor tacksamhet. Jag märker att jag nog har mer att bearbeta än vad jag trodde. Kanske borde jag boka tid hos kuratorn igen snart. Det brukar vara bra att komma dit och lägga i ordning några inre pussel, när pusselbitarna lyckats blivit mer än lovligt många till antalet. Det minskar ner den generella stressnivån och ger mig utrymme till annat.

Jag är väldigt trött och huvudvärken är påtaglig idag. Jag är hänvisad till sängen för vila. Det är priset jag får betala nu några dagar, men det var det verkligen värt. Släppa vardagen för en kväll och känna livet strömma genom kroppen. Det var fantastiskt och det kommer bära mig framåt länge.

Jag känner instinktivt att det här måste vi göra snart igen. För framtiden önskar jag mig mer saker som berör och berikar. Mer musik, mer umgänge, mer samtal och mer äventyr. Mer liv helt enkelt.

comments powered by Disqus